Det är dags att göra om. Ingen tjänar på att svälta patienterna. Hanteringen av sjukhusmaten fungerar inte. Om politikerna månar om patienterna; gå tillbaka till det gamla systemet med mat som tillagas i centralköket, som doftar gott när den kommer upp till avdelningen och som smakar hemlagat. Det blir inte mindre svinn med portionsförpackad mat. Men patienter som kräver lång vårdtid och som saknar aptit riskerar komplikationer vid bristande matintag. Vad kostar inte det i förlängningen?

 

För några år sedan genomförde Norrlands universitetssjukhus (Nus) en omfattande reform av hanteringen av sjukhusmaten.

Tidigare hade man ett så kallat kantinsystem som innebar att maten lagades i centralköket och kom upp till avdelningar med särskilda vagnar. Reformen innebär att maten skickas till avdelningarna portionsvis och inplastade och värms i mikrovågsugn. Spisarna togs bort från avdelningsköken.

Kostnadsbesparingar genom mindre svinn, förbättringar av hygienen och näringsberäknade måltider, var de huvudsakliga anledningarna till de nya rutinerna.

Som dietist på kirurgkliniken hade jag mina farhågor över att detta inte skulle fungera på de avdelningar som behandlade svårt sjuka patienter med bristande aptit som till exempel på vissa kirurgavdelningar och andra avdelningar som behandlar cancerpatienter.

Under hösten drabbades jag av en allvarlig sjukdom i buken. Efter en lång operation tillbringade jag två och en halv vecka på en kirurgavdelning.

Föredömligt nog fick jag under de första dagarna efter operationen både näring direkt till blodet och sondnäring. Sedan ansågs dessa näringstillskott onödiga och togs bort. Jag skulle då kunna klara mitt näringsintag på sjukhusmaten och näringsdrycker, trots att aptiten var obefintlig.

Jag fick välja mat från en meny som omfattade 3-5 rätter per måltid. Helt kött lockade inte. Köttfärsrätter och fisk gick bättre. Av den portion som serverades mig kunde jag med svårighet äta knappt hälften, i bland mindre än så. Det som fungerade bäst var fisken.

Eftersom antalet maträtter var begränsat och jag upplevde att rätterna såg likadana ut från dag till dag, blev det snabbt tråkigt. Inte heller grönsakerna erbjöd någon variation. Mättnadskänslan från föregående måltid varade i flera timmar trots att jag åt små portioner.

Jag var i princip aldrig hungrig. Aptiten blev sämre och sämre för varje dag. Jag uppmanades därför att dricka näringsdrycker mellan målen, men även dessa blev vämjeliga med tiden.

Till slut var det ingen av maträtterna som jag kunde äta med glädje. Jag fick då beställa önskekost. En gång beställde jag senapssill och potatis, en annan gång gravlax med gravlaxsås och potatis.

Dessa rätter som jag verkligen såg fram emot att få äta blev tyvärr en stor besvikelse. Senapsdressingen smakade illa, och sillen smakade bara rå fisk. Gravlaxen bestod av en hög med ultratunna skivor lax, tyvärr mycket dåligt ansad. Efter att ha lösgjort skivorna från varandra och skurit bort det som man normalt inte äter var det inte mycket kvar av laxen. Den smakade dessutom bara salt. Gravlaxsåsen var däremot god. Potatisen smakade rent illa.

Tänk så aptitligt det skulle ha sett ut om portionen varit snyggt upplagd och kanske dekorerad med en citronskiva och en dillvippa! Den enda måltid jag kunde äta med god aptit var frukosten. Tre vällagade, grova grötar att välja mellan med sylt, mjölk och smörgås till. Mums!

Mina tidigare farhågor angående maten på sjukhuset besannades under min egen vårdtid. Det nya matsystemet på Nus passar inte på avdelningar med svårt sjuka patienter med dålig eller obefintlig aptit. Det hjälper inte hur hygieniskt förpackad maten än är, eller att portionerna är näringsberäknade när man bara orkar äta en bråkdel av portionen. Det är det man faktiskt äter upp som har betydelse för hur mycket näring man får i sig.

Man brukar säga att Maten ska vara en högtidsstund när man ligger på sjukhus. Jag hade helst låtit bli att äta när jag låg inlagd eftersom jag aldrig var hungrig. Men eftersom jag vet hur viktig maten är i synnerhet efter en stor operation så försökte jag åtminstone tvinga i mig några tuggor till varje måltid.

Som frisk är det svårt att föreställa sig hur det känns att vilja, men inte kunna, äta. Det hjälper föga hur goda råd man än får av dietist eller annan personal. Det jag hade önskat mig hade varit gräddig och såsig, lättsmält mat som inte kräver så mycket tuggning.

Det är dags att att göra om och göra rätt. Ingen tjänar på att svälta patienterna. Om politikerna månar om patienterna; gå tillbaka till det gamla systemet med mat som tillagas i centralköket, som doftar gott när den kommer upp till avdelningen och som smakar hemlagat.

Det är en villfarelse att tro att det blir mindre svinn med systemet med portionsförpackad mat. Det är inte patienten som ligger inne två till tre dagar som far illa av att inte kunna äta.

Det är den som har en svår sjukdom eller har gjort en operation som kräver lång vårdtid och som saknar aptit, som riskerar komplikationer vid bristande matintag. Komplikationerna kan ytterligare förlänga vårdtiden och vad kostar inte det i förlängningen?

Ann-Christin Forsgren