Främmande ord kan vara främmande

Nyttiga insikter och blottlagda hemligheter ryms inom pärmarna i den turkiske författaren Oya Baydar sjunde roman Förlorade ord.

Oya Baydar är en uppburen drygt 70-årig turkisk författare, som med sin sjunde roman Förlorade ord nu introduceras på svenska av Bonnierförlaget 2244. Färgstark läsning från Svarta havet lyder förlagets slogan och ambitionen är att presentera för oss dold litteratur från länder som Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Ryssland, Ukraina och Georgien. Fem titlar kom i fjol, fyra är planerade för våren. Bonniergruppen tar glädjande nog fajt med småförlagen, som annars tämligen ostörda fått vistas i dessa litteraturens trängre nischer.

Något tillyxat kan Oya Baydar beskrivas som en feminin syntes av folkliga Yaar Kemal och mer intellektuellt orienterade Ohran Pamuk. Förlorade ord är en bred berättelse som rör sig inte bara i stora delar av Turkiet, utan också förflyttar läsaren till Köpenhamn och en gudsförgäten nordnorsk ö. Romanen lutar åt Pamukhållet genom att vara skriven på rätt långsam, reflekterande prosa, för att först mot slutet närma sig mer nervkittlande epik à la Kemal.

Ett mitt-i-livet-krisande par utgör berättelsens nav. Bestsellerförfattaren Ömer Eren anar tomhetens fasa och har börjat fukta sin uttorkade inspirationsfåra med för mycket alkohol. Hustrun Elif ömmar för de försöksdjur hon ändå tar livet av i sin genetiska forskning. Kärleken flammade under ett förflutet vänsterengagemang, men nu är äktenskapet på glid. Hon ger sig av västerut på konferens i Köpenhamn för fortsatt färd mot ön i Norge, där deras son fördriver sina dagar i vegeterande indolens. Det är så föräldrarna uppfattar saken och deras sorg och besvikelse över sonens uteblivna samhällsengagemang, deras envist tjatande uppfostrariver mår man illa av att läsa om.

Ömers jakt på de förlorade orden går i motsatt riktning, till kurdiska gränstrakter i östra Turkiet. Impulsen får han vid busstationen i Ankara, där han blir vittne till att en ung, gravid kvinna träffas av en förlupen kula och mister sitt barn. Ömer hjälper det unga paret och bestämmer sig sedan för att söka upp deras hemtrakter i hopp om att där hitta tillbaka till viktigare ämnen och motiv för sitt skrivande. Hans böcker har under senare år blivit måltavla för häcklande tillmälen om populism och ytlighet av hustrun och vännerna, något som publiktycke och säljframgång inte förmår kompensera.

Ett nytt fokus i berättelsen skapas genom det unga kurdiska paret, vars historia konfronterar oss med skarpa etniska motsättningar, svåra politiska val och skoningslös hederskultur. Så växlar perspektiven från Ömers gästspel i bergsbyar i landets östligaste utposter till hans hustrus västliga forskarvärld, vidare till sonens norska flykttillhåll undan världens ävlan och till de båda ungdomarnas smärtsamt äventyrliga förflutna och nutid. Företrädesvis används den inre monologens berättargrepp. Man får vänja sig vid att tredje person oanmält halkar över i ett jag, som genom minnen målar fram bakgrundshistorier, vilka i sin tur kryddas med etiska, moraliska och politiska överväganden och reflektioner som i omfattning och upprepningar emellanåt frestar på tålamodet.

Störst värde har romanen genom att den på djupet penetrerar konflikten mellan myndigheterna och de kurdiska separatisterna. Nyttiga insikter förmedlas, exempelvis hur klantillhörighet bidrar till att komplicera bilden ytterligare.

På sin östliga odyssé når Ömer en gränsstad som ligger vid landets viktigaste smuggelväg. Där möter han Jiyan, en apotekerska med gäckande attraktionskraft, som jämför staden med en fånganstalt, öppen möjligen för männen, sluten för kvinnorna. Den hotfulla stämningen skapar mörkerrädsla: döden är vår viktigaste sociala aktivitet.

Å ena sidan underblåser skildringen ofta fördomen att män i Balkanländerna och österut mer drivs av hetsigt temperament än klartänkta analyser för sina ställningstaganden. Å andra sidan tycks övertygelserna sällan sitta särskilt djupt och sanningen vara mer grå än svartvit. Trots devisen i våra traditioner finns inget förräderi, i vårt blod inget överlöperi vimlar det av spioner och tjallare och frågan ställs: har inte hela vårt folk varit angivare?

I den etniska konfliktfrågan misstänker man att apotekerskan Jiyan, lätt idealiserad, för författaren Oya Baydars talan, när hon predikar fred och försoning. I ett annat avseende är gestaltningen mindre könslojal. Ömer och hans son framstår som långt mer avspända och sunda i synen på barnuppfostran än genforskaren Elif, vars oupphörliga fördömanden av sonens livsval småningom antar parodiska dimensioner.

Baydar har en tendens att skriva fram varje detalj som finns att säga om romangestalter och händelseförlopp. Alla hemligheter blottläggs. Jag har inte helt lätt att finna mig till rätta med den något högtravande, retoriska stilen och tröttas av för mycket inre moralältande.

Kunskapsrik och fascinerande läsning har Främmande ord trots allt bjudit på och mitt milda missnöje kanske enklast förklaras av ovana vid en främmande och annorlunda berättartradition.

TOMMY SUNDIN