Mustasch – Sounds like hell, looks like heaven

Gain/Sony Music

Betyg: 3

Bakom årets garanterat fulaste omslag har Mustasch med sin sjätte skiva cementerat sin roll som en pålitlig och trygg institution i Hårdrockssverige. Göteborgarnas taktfasta mix av rock n roll och hårdrock genererar som alltid ett par självsäkra brottarhits på varje skiva, men ofta har albumen som helhet varit ganska ojämna. Men med Sounds like hell (någon annan som tänker på Volbeat?) verkar det oket fallit av och bland nio låtar finns inget som direkt känns som utfyllnad.

Allt är dock inte rosenrött; Dead again har både tyngden och segheten gemensamt med Metallicas Sad but true och Its never too late känns mest som en transportsträcka. Trots alla förbättringar saknas alltså ändå något som höjer Mustasch över godkäntgränsen.

Johan Paulin

 

Lana Del Rey – Born to die

Universal/Polydor

Betyg: 3

Det mest överraskande med Lana Del Reys debutalbum är hur lite det friar till hipsterpubliken, Born to die är lika mycket snälla rnb-beats som kreddvänliga 60-talsstråkar. Tematiskt är det oerhört snävt och upprepande, ibland blir texterna bara ett rabblande av buzzwords som ska bygga det ihopsnickrade varumärket. Idel sprit och taskiga pojkvänner, men Lana Del Rey lyckas sälja det mesta med sin dåsigt återhållsamma stämma. Inget är i närheten av titelspåret, och ibland är en trea nästan en större besvikelse än en etta.

Simon Österhof

 

The New Division – Shadows

Progress productions

Betyg: 2

The New Division må älska New Order, Joy Division och The Cure, men deras musik är snarare en blandning av postrock och Melody Club. På bandets första fullängdare Shadows trängs 14 spår dov electropop om uppmärksamheten. Munich har potential att bli en stänkare på varenda indiedansgolv, men i övrigt är det få melodier som engagerar. Inledande Opium låter till exempel som ledmotivet till en reklamfilm för fortskaffningsfordon. Shadows är lite för rörig för att vara bra.

Liv Sander/TT Spektra

 

Pearl Fiction – Painted wolf

Sony Music

Betyg: 3

På Per Störbys (New Tango Orchestra, Zeigeist) solodebut flaxar 80-talets vingslag häftigt. Det är studsiga syntar och framträdande basgångar, luftiga körer och sång som minner om Lindsey Buckingham och Prince.

Det är snyggt och fräscht, glimrande dansant och sådär härligt sorgfritt. För även om 80-talet står i fokus så låter Pearl Fiction också väldigt nu. Men trots att allt är stiligt och trevligt så säger tyvärr inte Painted wolf särskilt mycket mer än just det.

Evelina Burström

 

The 11th hour – Lacrima mortis

Napalm Records

Betyg: 4

När Ed Warby, till vardags trummis i death metal-bandet Hail of bullets, spänner vingarna och bestämmer sig för att sjunga och spela alla instrument själv skapar han den bästa doom metal jag har hört på år och dag.

Varsamt producerat av Umeås Ronnie Björnström släpar sig Lacrima mortis fram i en begravningslunk som trots förödande tunga ögonblick aldrig känns seg eller planlös. Warbys ljusa, sorgsna stämma kontrasterar ypperligt mot musiken och texternas mörker och trots kvinnogråten i Tears of the bereaved (samplad gråt i musik funkar aldrig!) är Lacrima mortis snudd på en femma.Johan Paulin

Johan Paulin