Nils Svensson: ”Hur jag än anstränger mig, hur många gånger jag än läser om Witt-Brattströms text, kan jag inte få det till att hon recenserar Knausgårds äktenskap och privatliv. Jag ser bara en kritiker som diskuterar författarens alter ego och gör en feministisk läsning av ett omtalat litterärt verk.”

Vid det här laget kan ingen ha undgått Karl Ove Knausgårds ambitiösa sexbandsverk Min kamp. Romanen har synts överallt de senaste två åren och mottagandet i Sverige har överlag varit bra, för att inte säga strålande. Ja, fram till i måndags, vill säga.

Då gick litteraturforskaren Ebba Witt-Brattström, i en DN-artikel (30/1), till generalangrepp mot den i hennes ögon förkastliga kvinnosyn som formuleras i Min kamp. På de sista sidorna hoppas Karl Ove ha lärt sig hur man stöttar sin kvinna (efter att ha dissat henne systematiskt i fem delar, fan trot), skrev Witt-Brattström och fortsatte lite längre fram: År 2012 borde det inte vara en önskedröm att en författare oavsett kön studerat Simone de Beauvoir. Jag vill så gärna tro att Knausgård gjort det även om hans alter ego hellre skulle dö än läsa en kvinnlig filosof.

Som slutkläm föreslog Witt-Brattström ett titelbyte: Döp om Min kamp till Det första könet och verket kommer att bli en nordisk mansklassiker.

Reaktionerna på Twitter lät inte vänta på sig. Witt-Brattströms knausgårdtext är en vedervärdig och intellektuellt grumlig parodi på feministisk textanalys, skrev Jens Liljestrand. och så kladdigt! en recension av äktenskapet?, skrev Isobel Hadley-Kamptz. Om jag inte hade haft ett jobb att sköta skulle jag ha bloggat hela förmiddagen om Ebba Witt-Brattströms Knausgårdartikel i DN, skrev Therese Bohman.

Det är sällan man ser en sådan indignation över en litterär analys. Dessutom över ett inlägg i en diskussion som annars varit ovanligt ensidig och i behov av en injektion. Vänner av litteratur borde välkomna ett sådant inlägg med öppna armar, tycker man.

Åtminstone är det så jag ser på saken. Bohman och Co. har uppenbarligen en annan syn. De ser en recension av författaren och inte av boken. Det gör inte jag. Hur jag än anstränger mig, hur många gånger jag än läser om Witt-Brattströms text, kan jag inte få det till att hon recenserar Knausgårds äktenskap och privatliv. Jag ser bara en kritiker som diskuterar författarens alter ego och gör en feministisk läsning av ett omtalat litterärt verk. Vilket borde vara helt i sin ordning även för dem ja, framförallt för dem som förespråkar en icke-biografisk tolkning.

För Bohman och Co. menar väl inte att särskilda regler ska gälla för Min kamp? Att just det här verket ska tas i med silkesvantar? Det vore ju detsamma som att inskränka kritikens rörelsefrihet och litteraturens öppenhet.

Förhoppningsvis tycker även de innerst inne att Min kamp kan och bör läsas som vilket litterärt verk som helst; till exempel med feministiska glasögon. Om Knausgård tar det personligt får han väl skylla sig själv. Det är inte Ebba Witt-Brattströms fel att han har döpt sin romanfigur efter sig själv.

Nils Svensson