Håv i det litterära jaghavet

Ingrid Elam skriver i en ny bok om den litteratur där jaget helt ogenerat träder fram . Tommy Sundin roas av nya och gamla litterära bekantskaper men saknar frågan: hur kan man egentligen se att en jagbok är fiktiv?

Bestämt var det Lennart Frick som för många år sedan hävdade att han i sitt skrivande inte hyste minsta intresse för det egna jaget, den egna erfarenheten. Tvärtom motade han envetet undan sig själv för att så ostört och grundligt som möjligt kunna träda in i andra människors världar av känslor, tankar och handlingar. Man kan undra i vilken utsträckning han lyckades, särskilt som vissa uttolkare bestämt hävdar att all litteratur är självbiografisk, mer eller mindre. Hur mycket jaget än döljs av gamla historiska eller fjärran geografiska sammanhang, så är det till syvende och sist om sig själv man ändå alltid skriver.

Detta senare vore värt en prövande utredning, något som Ingrid Elam dock inte ägnar sig åt i boken Jag. En fiktion. I stället handlar den om litteratur där jaget helt ogenerat träder fram. I Carina Rydbergs fall så eftertryckligt att författaren, redan innan Den högsta kasten fanns att köpa, insisterade på fullständig överensstämmelse mellan textens jag och det verkliga.

Mycket snarlik Elams bok är Arne Melbergs Självskrivet, som kom för bara något år sedan, där han i något som liknar en skiss till självframställningens litteraturhistoria illustrerade och analyserade olika strategier för författare att visa upp sig i det skrivna. Elam säger sig vara mer intresserad av att betrakta det fiktiva och det självbiografiska jaget som inbördes beroende av varandra. Markeringen är diffus och skillnaden mot Melberg yttrar sig tydligast i att man helt enkelt behandlar olika författarskap, även om krockar uppstått när det gäller fyra giganter i genren: Montaigne, Rousseau, Strindberg och Proust.

Elam skriver på god journalistprosa, Melberg med mer vetenskaplig stringens, som bland annat tar sig uttryck i ett femtonsidigt avsnitt om teoribildningen kring litterär självframställning. Elam äger överlägsen förmåga till könsöverskridande läsning. 64 procent av hennes författare är män, medan kvinnorna hos Melberg bara utgör 26 procent. Så långt går Elam att hon avstår från fördjupning i någon av 1970-talets många kvinnliga bekännelseromaner (av Kerstin Thorvall, Sun Axelsson, Agneta Klingspor, Anja Meulenbelt, Erica Jong och många andra) och väljer i stället en manlig efterföljare från 1981, Sven Lindqvists En älskares dagbok.

Påminnelsen om den boken ger mig för övrigt dålig smak i munnen. Minns ni Lindqvists kaxiga förkunnelse om hur de fumligt juvenila erövringssträvandena slutligen bar frukt och han fick sin Cecilia och lyckligt skulle de leva i alla sina dagar? Som Elam formulerar hans avsikt med bekännelsen: detta var jag, dessa svårigheter hade jag och så här övervann jag dem. Tag lärdom! Bliv vid din läst som författare, var min reaktion minns jag, och så vämjelig tycktes mig den sturska missionen att äktenskapets upplösning strax efter bokens publicering kändes helt rättmätigt.

Så här kan läsningen av Elams bok upplevas. Man erinrar sig gamla läsefrukter och bjuds på behändiga analyser som inte eftersträvar komplikation. Men inte bara det, boken etablerar också nya bekantskaper. Mest förtjust blir jag i en fantastiskt suggestiv dikt av Emily Dickinson, där jaget fått bilden av ett skarpladdat gevär, stod länge still i hörn, tills ägaren tog det med sig i furstlig skog. Man riktigt längtar till svunna litteraturseminarier för att fortsätta det samtal om dikten som Elam bara antyder.

Presentationen av författarjagen sker tematiskt och i stort sett kronologiskt från Sapfo till Knausgård. Halva volymen behandlar tiden till och med Marcel Proust och modernismens grandiosa jag Majakovskij och Södergran. Sedan tar framställningen ett skutt till de nu levande med början i privatjagen Jan Myrdal och Lars Gustafsson. Exempel på annan tematik: jaget som gift (Benedictsson och Strindberg), jagets rum (Ekman och Duras), det kränkta jaget (Rydberg och Lundgren), medan Lars Norén ensam får representera dagboksjaget.

En skicklig balansakt på objektivitetens slaka lina utför Elam tillsammans med Lars Norén. Man anar måttlig förtjusning, något som emellertid aldrig skrivs explicit. Det hade annars varit begripligt, då Ingrid Elam uppträder i dagboken som en liten obehaglig figur med hästtänder, som hon själv uttrycker saken i en not.

Essän syftar aldrig till entydiga sanningar utan snarare närmevärden. I den bemärkelsen har Elam åstadkommit en trevlig och idérik samling. Men en prövning har hon lämnat därhän. Hur kan man se att en jagbok är fiktiv? Vad karaktäriserar fiktion i förhållande till fakta? Vilka är de tydliga uttrycken för det ena respektive det andra? Varför är inte Maja Lundgrens, Lars Noréns och Karl Ove Knausgårds böcker att beteckna som rena självbiografier?

Visst, den entydiga sanningen förväntar vi oss inte, men diskussionen som kunde ge oss vissa närmevärden vore välkommen.

TOMMY SUNDIN