Tillbaka till byn

Ola Nilssons avslutande del i sviten om den norrländska byn är den bästa. Här finns, trots händelselösheten, ändå något som lockar och utmanar både tanken och känslan. I de tre romanerna har han skapat ett litterärt landskap som i ett mindre format påminner om William Faulkners Yoknapatawpha County, skriver Anders Öhman.

Det verkligt originella med Ola Nilssons romaner är inte i första hand de gåtfulla karaktärerna eller det avskalade språket. Det är de olika scenerna som till synes inte har med varandra att göra och som i sig själva framstår som märkligt händelselösa och tomma. Fast bara det att de finns där gör att man som läsare blir upptagen av frågan vad meningen är med dem. För betyder gör de, även om det är en betydelse som mer tar sikte mot känslan än mot intellektet.

Så är det även i Kärleken gömmer minnet, den sista delen i Nilssons trilogi om livet i en norrländsk by, där de två första hette Hundarna respektive Änglarna. Snarare än trilogi borde man kanske kalla romanserien för en triptyk, eftersom varken romanfigurer eller handling är desamma i de tre delarna och på grund av de nära nog melodramatiskt målade scenerna. I Kärleken gömmer minnet är det övergivandet av byn som utgör kärnan. Men för att travestera ett engelskt ordspråk, en människa kan lämna byn men byn lämnar aldrig människan. Det är också problemet för de tre barndomsvänner som alla sökt sig till staden för att förverkliga sig själva. Två av dem är konstnärer, Mirjam och Arvid, och den tredje, Stefan, tycks dra åt samma håll även om han ännu inte hittat sitt uttryck.

Trots att de tre vännerna övergivit byn, är det som om den ännu utövar en märkligt destruktiv dragningskraft på dem. De är alla tre alkoholiserade, och tycks brottas med ett antal okända demoner i det förflutna. Arvid, konstnären som snart ska ha vernissage, är ständigt sorgsen och försöker döva sin ångest genom ständiga fyllor. Mirjam, författaren, har bara en halvtimme per dag då hon tror sig om att kunna skriva, och den halvtimmen går för det mesta till spillo över en drink i en bar. Stefan är lika beroende av fyllorna som de andra, men har inte ens ett konstnärskap att skylla på.

Några scener bryter av mot dem där de tre vännerna figurerar. Det rör sig om en historisk tillbakablick där en familj i byn får beskedet att sonen, som dragit ut i andra världskriget som SS-soldat på tyskarnas sida, blivit dödad i Ryssland. Så småningom förstår man att SS-soldaten är Stefans farbror, och när Stefan åker hem för att hälsa på sin farmor får han i uppdrag av henne att bränna de kläder hon bevarat från honom.

Detta är i stort vad som händer i romanen. Men vad betyder det? Är det så att både den unge mannen som ger sig ut i kriget och de tre vännerna som hänger sig åt skapandet, gör det för att det är ett tillfälle att komma undan byn och dess band och relationer? Men finns det något sätt att komma undan? Eller är enda utvägen undergången, i kriget eller i flaskan?

Det är en minst sagt dyster syn som romanen har av det norrländska inlandet. Byarnas gleshet bjuder en tillvaro som tvingar en att ge sig av om man vill förverkliga sina drömmar, men även om man i fysisk mening lämnar kommer man inte undan de band som den trånga uppväxten fjättrat en med.

Kärleken gömmer minnet är den bästa romanen i Ola Nilssons trilogi. De olika scenerna drar inte lika mycket åt det klichéartade som i de tidigare romanerna. Här finns, trots händelselösheten, ändå något som lockar och utmanar både tanken och känslan. I de tre romanerna har han skapat ett litterärt landskap som i ett mindre format påminner om William Faulkners Yoknapatawpha County.

Man ska visserligen inte förväxla författaren med sin text alltför mycket, men nog vore det intressant att någon gång få höra Ola Nilsson utveckla sina tankar om erfarenheterna av det litterära och det norrländska inlandet.

Anders Öhman