Pusseldeckare på riktigt

Detektiverna i Skuggteaterns nya barnföreställning briljerar både i konsten att lösa brottsfall och utföra medskapande teater för unga i sin bästa form.

När ledtrådarna i fallet med stölden på museet alltmer formar sig i riktning mot konstnären Leo sprider sig ett triumfatoriskt tjatter i publikraderna på Skuggteatern. En nöjd publikskara i perfekt Lasse-Maja-ålder har efter knappa timmen med list, skratt och i gott samarbete med Skuggdetektiverna Efraim Skugg (Emil Nilsson-Mäki ) och Benjamin Skugg (Magnus Nilsson-Mäki) löst fallet.

Konstnären alltså, med hjälp av städroboten Pelle, även om det länge såg ut att ha kunnat vara nattvakten Kerstin…

Jodå, det tillhör ovanligheterna att i en recension av ett kriminalmysterium så obekymrat kunna avslöja gärningsmannen, men var lugn; i Skuggteaterns nya barnföreställning är inte bara den skyldige utan också brottsplatsen, brottet och de misstänka nya för varje föreställning.

Med konceptet skapat för skolturnéer låter Skuggteatern i sin nya uppsättning med barnens hjälp pusseldeckaren komma till liv, med scenografi och kostym från förra sekelskiftet – stämningsskapande för en lågstadiepublik där mysterierna hålls lagom spännande inom just denna kända referensram, Ture Sventon snarare än CSI således och en välbekant trygg spelplats för att låta fantasin spira.

I helgen hade Skuggdetektiverna premiär med två offentliga föreställningar, där den unga publiken redan vid entrén engageras för att under en inledande förberedande akt skapa scenen (brottsplatsen) och rollbesättningen (de misstänkta), samt bistå med egna fysiska bevis till fallet – det blir i lördagsföreställningen en toarulle, ett armband och ett fotavtryck på ett papper. Improvisationskonst på hög nivå bjuds sedan, då bröderna Skugg löper amok med sina tekniska och psykologiska undersökningar på scen. Underhållande och spännande.

Att kunna delta i att styra fiktiva förlopp är för 2010-talets barn självklart, hela den medie- och kulturverklighet de rör sig i bygger allt mer på interaktivitet, i dataspel och på internet, men också i tv-program som i allt högre grad byggs upp kring (fejkad) dialog med tittarna. Interaktiv teater är dock något helt annat, påminns man när man tar del av det – detta är live på riktigt, inga förprogrammerade skyddsnät utan äkta samspel och kräver såna stora saker som tillit, lyssnande, demokrati.

Detektiverna Efraim och Benjamin Skugg har förstås full koll på detta. De är inte bara fenomenala på att lösa brottsfall, de briljerar också i konsten att lyhört domptera en barnpublik till medskapande av bästa sort, allt detta medan de lyckas vara underhållande för samtliga nivåer i en åldersblandad publik.

Hatten av för Skuggbyråns strålande detektiver.

Sara Meidell