Psykedeliskt toksväng med Samling

Sedan Samlings debutalbum kom i höstas har jag sett fram emot att bevittna bandet live. Deras 70-talsproggiga rock med långa instrumentala partier, som broderas ut till vackra psykedeliska landskap, känns som gjord för att upplevas live.

Men risken finns också att det blir grötigt, enformigt och segt. Som tur är så blev det det förstnämnda scenariot under fredagskvällen på Scharinska.

Från första stund spelar Samling fängslande i stället för att mala på i en evighet, så som det kan bli när rockband går loss i instrumentala uppvisningar. Med texter på svenska, tydliga melodier och klatschiga refränger fångas lyssnaren upp och gänget på scen är oerhört energiskt. Det är en fröjd att bevittna septettens spelglädje och de långa hårmanarna som svajar i takt. Motorn i trummor och slagverk är stark och spelet väl sammansvetsat och tajt med bra driv rakt igenom.

Snyggt svirande gitarrer, drömska congas och falsettkörer som ger en extra dimension till Max Grundströms sång. Tempoförändringar gör att det, trots att många låtar är slående lika varandra, aldrig blir tråkigt. De är precis lämpligt långa: man hinner drömma sig bort ett slag och sköljas med av Samlings meditativa, men också ösiga, psykedeliska sväng ett slag, för att sedan ryckas tillbaka innan man tappat intresset. Att hela spelningen rivs av på drygt 45 minuter känns precis lagom.

Det är en liten skara som begett sig till Scharinskas spanska sal, och under spelningens gång blir konsertpubliken mindre och barkön längre. Men den grupp som är på plats är både ung och till stor del kvinnlig, något man sällan ser på Scharinskas rockkonserter. Det är kul att se hur proggig 70-talsrock spelad av ett ungt band får en lika ung publik att skaka sina lurviga i skön spontandans. Att svensk progg som Samling, eller musikaliskt besläktade Dungen, är på modet är bara att konstatera.

Tyvärr svajar sången stundtals, ljudet är väldigt högt och det låter ganska skränigt. Men det kompenseras av Samlings störtsköna gung och energiska driv i låtar som Aldrig sätta sig på tvären eller Dra täcket över huvudet. Inte räcka till, som körs precis i slutet, sticker ut med ett annorlunda arrangemang, en urstark refräng och riviga gitarrer som spelningens bästa låt. Konserten avslutas i ett intensivt instrumentalcrescendo där sista droppen energi vrids ur bandet och lämnar lyssnaren både manglad och varmt vaggad till trans.