Vackert mot fullmånen

Med en ny kvartett fyllde Jonas Knutsson Studion med folk och musik vid säsongsöppningen av torsdagsjazzen i Umeå.

Om man på senare tid mest sett Jonas Knutsson spela städad teatermusik under Sune Jonssons bildspel, har man tänkt att han borde återkomma till lite eldigare tonfall. I någon mån gör han också det med den grupp som inledde spelsäsongen på jazzklubben i Umeå.

Tydligen försedd med carte blanche att sätta samman ett spelprogram, har Jonas Knutsson vänt sig till några udda kompisar och format en ny kvartett. Konstellationen har det mesta emot sig, med djärvhet är en tillgång. Att ingredienserna spretar kan likväl fungera. World musik-genren där Knutsson gästspelar, kan ha lärt honom det.

Sålunda möter vi Knutssons saxofoner ihop med tuba, svajgitarr och klockspel. Trumslagare Petter Berndalen är en minimalistisk musiker med måttlig utrustning likt trummisar i MJQ förr om åren, men svänger diskret, och strängaspelande Andreas Rydman räds inte att ta ut svängarna, ur sin ljudlåda. När han porträtterar sin lokala hemort Granö låter det som bluegrass.

Och de två blåsarna står avsiktligt långt ifrån varandra. Att kombinera altsax med tuba är som att förmäla en svensk trallerska med en bassångare från ett kloster i Kiev, om man ska översätta intrumenteringen till röstlägen, och ger en del goda effekter. Vanligen används ju tuban i jazz mest för speciella effekter, men Per Sjöberg spelar den efter frömåga som ett melodiinstrument, ibland kontrapunktiskt, och man får svaga associationer till herrar Desmond och Mulligan en gång i världen.

Lite haltande blir det förstås. Man får nog se mer till avsikterna än till utförandet. Bästa numret var utan vidare den låt Windmill som givit namn åt gruppen, där en vacker melodik förenades med sötsurt svaj från gitarristen. Visa från Hällnäs heter något som stod länge och stampade på stället innan Knutsson tog utgång.

Över huvud taget blev det i spelningens senare del alltmer så, att man sög väl länge på samma karamell, sannolikt av brist på repertoar i ett nyskapat band. Om detta överlever till en fortsättning får framtiden utvisa.

Men Jonas Knutssons återkomst på hemmaplan var uppskattad och fyllde lokalen. Hans saxofon klagade vackert mot en fullmåne, som var nyuppsatt bakom artisterna i Studion, men som med förlov sagt kändes lite distraherande som fast installation. Stäng av den ibland.

Gunnar Balgård