Saviano mot en bättre värld

Italien kan skatta sig lycklig över en som Roberto Saviano. Som bevisligen är en lika suverän som angelägen berättare. Det skriver Örjan Abrahamsson som läst den Sverige-aktuelle Savianos nya bok Kom med mig.

Det finns ingen äldre, mer älskad och effektiv kunskapsform än berättelsen. Vare sig den kallas myt eller saga, bibel eller epos, roman eller rentav Vieni via con me titeln på journalisten Roberto Savianos TV-show hösten 2010 som mot alla odds blev en total tittar- och kritikersuccé i Italien.

Tv-showen bestod i princip enbart av Roberto Savianos monologer. Faktiskt. Rakt av, utan krimkrams, utan lulllull hans berättelser!

Om att maffian inte längre är en syditaliensk specialitet utan hur också dagens Milano har infiltrerats. Om varför sopor är så lönsamma för den organiserade brottsligheten (och varför det alltid stinker på gatorna i just Neapel). Om vikten av att alla medborgare vågar stå upp och säga Staten, det är vi. Om de smutskastningskampanjer som ofta förföljer människor som vågar utmana staten och maffian, vilket drabbade en av Roberto Savianos förebilder, maffiaåklagaren Giovanni Falcone, spektakulärt mördad av en bomb 1992.

Roberto Saviano har själv utsatts för smutskastningskampanjer ända sedan hans svidande avklädning av camorran i boken Gomorra. Och i likhet med Falcone lever han under ständigt mordhot, vaktas av stab med 16 livvakter dygnet runt och sover aldrig i samma säng mer än tre nätter i rad.

Tv-programmet finns nu i bokform på svenska under titeln Kom med mig. Givetvis inte hela programserien och texterna är bearbetade. Likväl åtta medryckande berättelser om ämnena ovan samt ett tänkvärt förord med förklaringen till titeln. Saviano vill och tror att människor ska följa honom på vägen mot ett bättre samhälle, istället för att fly eller blunda.

Det är ingen slump att Saviano hyllar den Sokrates som frivilligt tömmer giftbägaren med odört år 599 f.v.t. Och Giordano Bruno som låter sig brännas på bål på Campo de Fiori i Rom år 1600. En av bokens berättelser skildrar paret Piero och Mina som modigt, oförskräckt och för allas vår skull kämpar mot det italienska systemet som vägrar att låta den dödligt sjuke Piero dö en värdig död. Alltså själv välja om de livsuppehållande hjälpmedlen ska stängas av. Frihet innebär också frihet att välja sin död.

Saviano berättar inte bara om korruption, maffia och elände. Även om de inte är många så lyser enstaka solglimtar alltid upp hans berättelser.

Liksom i Savianos tidigare böcker slås jag av vilken ledigt effektiv och medryckande berättare Saviano är. Så heter hans berättarförebilder Ernest Hemingway, Graham Greene, Truman Capote. Saviano är dock ingen litterär finlirare. Kanske för att ironi och subtila undertexter knappast biter på en Berlusconi eller en capofamiglia.

Savianos stil är stark, målande, nästan aggressiv. Saviano dansar inte runt i ringen utan slår stenhårt. I Sverige skulle sannolikt en så hårdför stil klinga både främmande och skrämmande, alltså skrämmande nära det patetiska och självrättfärdiga. Problemen i Sverige, i allt från statlig korruption till journalistisk självcensur, är i allt väsentligt mindre än i Italien, eller kanske framför allt annorlunda.

När jag läser Kom med mig tänker jag gång på gång att Sverige, tack och lov, inte är Italien. Och att man i Italien kan skatta sig lycklig över en Roberto Saviano. Som bevisligen är en lika suverän som angelägen berättare.

Faktum är att hans TV-show Kom med mig konkurrerade ut såväl fotbollssändningar från Champions League som Grande Fratello (som Big Brother skojigt nog kallas på italienska).

Fascinerande. Märkvärdigt. Mycket uppmuntrande.

Örjan Abrahamsson