Man vänjer sig vid att leva på nåd, konstaterar Inger Wikström-Lindgren i del två i serien Vem är till för vem? om tillvaron som gammal och sjuk.

Hoppas jag hinner dö, innan den andra protesen skall bytas ut, sade en äldre man i Rapport; mittemellan sorg och löje.

Han hade råkat ut för en ny variant av höftledsprotes i båda höfterna som har visat sig läcka ut farliga metaller och i samtliga fall måste ersättas.

Döden är ett ganska vanligt samtalsämne med samma blandning av känslor bland personer, av vilka många optimistiskt kallar sig 50+, medan andra mer realistiskt kan säga:

- Nästa gång blir jag 75; då är jag närmare 80 än 70!

Allt medan tiden virvlar allt snabbare förbi åldrande ögon.

Då kan frågeställningen plötsligt bli, efter alla avslöjanden som gjorts den senaste tiden: Hur skall man komma undan en sista förnedrande tid som ovårdat paket?

- En cyankaliumtablett borde ges till alla som vill ha, säger en.

- Jag är helt inställd på att åka antingen till Holland eller Schweiz, där dödshjälp är tillåtet, säger en annan.

- Men hur skall man veta, när man måste handla innan det är för sent? säger en tredje.

- Vi kunde ha gjort det här på ett mer kontrollerat sätt, säger ansvarig överläkare för höftoperationerna.

Den kommentaren gäller dessvärre inte bara den vårdbiten.

Den gäller hela den komplicerade bild som bretts ut för våra häpna ögon de senaste månaderna; den häpnadsväckande förnedringen och de häpnadsväckande vinsterna.

De rasande anklagelserna och de förvirrade bortförklaringarna.

Som om inte livet vore fullt av förvirring även för de som står på tröskeln till valet mellan Schweiz alternativt ett litet hemgjort experiment av något slag, eller låter hoppet fara och stiger in i ett nytt liv, där man kanske snart vandrar omkring på nätterna stödd på rullator, endast iklädd blöjor. Som i de tv-bilder som sände den första chockvågen genom den halvgamla allmänheten.

Medan en och annan forskare därutanför tar åt sig äran för den så lyckligt förlängda medellivslängden.

Under rubriken Pengar är inte allt, kunde man på ledarplats i DN 8/1, läsa bland annat:

Yngve Gustafsson är överläkare och professor vid Umeå universitet. För en tid sedan var han inbjuden till Riksdagen för att ge sin syn på äldrevården. Han pratade inte om mer resurser, i stället talade han om hur han och andra genom forskning kunnat belägga hur vården av de äldre faktiskt kostar mindre om man bryr sig mer om att göra rätt från början.

För drygt tio år sedan påbörjades en studie vid Umeå universitet, där man undersökte levnadsförhållanden bland 85-åringar och äldre. Denna undersökning har sedan legat till grund för forskning om fallolyckor, läkemedelsanvändning, depression och en hel massa annat

Det är ett av skälen till att man numera vet att en av de farligaste platserna för en skröplig åldring är en akutmottagning. Och att sjukhusens vårdavdelningar inte är något vidare ur hälsosynpunkt de heller …

Geriatrik är lärandet om åldrandets sjukdomar. Det är en specialistgren som nedmonterats till snudd på obefintlighet. Och det trots att vi behöver geriatrikerna mycket mer i dag än i går. För att inte tala om hur ännu mycket mer vi kommer att behöva dem i morgon. Av mänskliga men också av ekonomiska skäl.

För forskning visar att äldre som vårdas av ett geriatriskt kompetent team jämfört med en grupp som behandlas på en vanlig medicinavdelning behöver kortare vårdtid och mindre omsorg efter utskrivning. Både kommun och landsting spar pengar på den geriatriska vården.

Så långt Yngve Gustafsson, Umeås medicinska röst i Riksdagen. Man kan bara beklaga att landstingsdirektören med rådgivare inte bjöd in honom innan de fattade sopkvasten.

Själv har jag, som andra cancerdrabbade, haft bland annat forskning och förfinade metoder att tacka för ett liv som knappast hade gått att förlänga några decennier tillbaka. I varje fall inte under värdiga former.

Eller den gången jag hyperventilerande åkte genom natten i ambulans till det centrala lasarettet, en resa på cirka en halvtimme, föregången av en 510 minuters väntan på ambulans, hur det annars hade gått med lungembolin är svårspått.

Hur som helst har jag med tacksamhet tänkt på den snabba utryckningen den gången, i synnerhet nu, relaterat till planerna för vårt vidsträckta inland.

Dock, man vänjer sig även vid att leva på nåd. Men jag och många med mig vill inte gärna tänka på en framtid, där man inte längre kan bedöma och dosera själv och ingen annan hinner. Eller kan.

INGER WIKSTRÖM-LINDGREN