Kuben svajar till

Konstnärsduon Lundahl & Seitls säsongsöppning av Vita kuben lovar gott. I det första av tre planerade steg i ett förlopp som sträcker sig över hela våren ges besökaren en konstupplevelse som sätter igång spännande processer i en tom kub.

Förra året väckte konstnärsduon Lundahl & Seitl förtjusning på huvudstadsscenen när de under några vårmånader presenterade både gammalt och nytt från sin hyllade repertoar av gränsöverskridande performanceverk.

Ljud, mörker och publik är de material som den London/Stockholmbaserade duon företrädesvis använder sig av, till det läggs besökarnas reaktioner när de görs till delar av verket. Allt med, förstår vi av intervjuer med konstnärerna, en nyfikenhet på hur verket ska organisera sig själv, som drivkraft. Bland det mest omskrivna under förra våren var verket The infinite conversation, en performancevandring som ägde rum i några omgångar på konsthallen Magasin 3 en akt som hänförde kritikerna, bland annat Lennart Kuick som i Svd pekade ut verket som en av den mest spännande scenkonstföreställningar han inte sett utan agerat i.

Med ett sådant renommé väcks minst sagt höga förväntningar på våren i Norrlandsoperans Vita Kuben, där duon denna säsong bjudits in för att curera programmet, vars inledande av totalt tre planerade delar öppnade häromveckan.

Lundahl & Seitl, Christer Lundahl och Martina Seitl, har inför Vita Kuben-arbetet sett till att dubblera sig, till samarbetspartners under säsongens curatorsuppdrag har de rekryterat konstnärerna Niklas Tafra och Henning Lundqvist. Den förstnämnda av dessa har i sin tur till den inledande akten bjudit in ytterligare en medskapare, den språkbaserade Londonkonstnären Alia Pathan.

Fem är alltså regissörerna av den föreställning där jag träder in spelandes huvudrollen, i Vita kubens just vita, tomma, scenrum.

Utrustade med hörlurar, enligt instruktionerna avhämtade i biljettluckan, står jag så och bereder mig på att agera medskapare i ett verk som börjar med en attack. När jag knäpper på ljudet i lurarna sprutar ett ilsket brittiskt spoken-wordklingande manifest fram, mot samtlig rådande konstteori och för totalt upplösande av gällande diskurs. Helt i harmoni med de omgivande vita väggarna deklarerar rösten att det är dags att lämna buren vi skapat åt oss av samtida konstbegrepp, dags att lämna systemen.

Rösten är hamrande, sparkar åt alla håll, är så där konstskolejobbig, uppfylld av sin egen unika finess den som får mig att tänka; har vi inte sett detta förr? Samt, i påföljande tanke; jo, visst har vi sett det förr, försöken att vränga sig ur ramarna är gjorda, men på sina unika sätt nödvändiga. Upproret måste återupprepas, för att förnyelse ska kunna ske måste vi då och då återvända till nollpunkten, in i de tomma rummen, betrakta de tomma dukarna, konfronteras med det tömdas obstinata gester, bevittna uppgörelserna med själva den samtidskonstnärliga praktik som fjättrat sig själv i sådant som pressmaterial, utställningsfoldrar, till intet förpliktigande konstrecensioner. Tänker jag och nöjer mig med det, tills akt två av verket inträder och höjer densiteten rejält.

För att inte rasera en god konstupplevelse ska inte mer avslöjas här om innehållet mer än att ett besök rekommenderas. Under en lunch hinner man med en konstupplevelse som får det att om inte svindla, så utan tvekan svaja till lite skönt, vilket får räknas som god utdelning en januarivardag.

Det ska bli kul att se vart detta tar vägen intressant är att notera hur verket redan i upptakten så tydligt lägger an fasta arbetsnivåer. Överst och närmast ytan tycks verket staka ut ambitionen av något så stort som att bygga ett nytt konstbegrepp. Den riktningen är förvisso något vi måste fortsätta applådera alternativet, ett konstbegrepp som inte söker återföda sig själv, är väl egentligen ett icke-alternativ. Konsten behöver sina revolutionärer, posörerna, vapendragarna, förnyarna och allt det där.

Men den dova basgången i det säsongslånga verket är trots allt en helt annan och betydligt intressantare, något som verkar ha potential att ta det urlakade begreppet medskapande till helt nya höjder.

Kanske, tänker jag, kan vi under våren få närma oss något så stort som den där häftiga känslan inuti när man möter konstens kärna, den som handlar om hur vi själva är ramarna kring verken som skapas en insikt som kan formuleras och formuleras om i oändlighet men som bara kan erövras fullt ut när vi befinner oss mitt i den.

Sara Meidell