Musik på liv och död

Suggestiv musik med mäktiga soloinsatser gavs under torsdagens symfonikonsert på Norrlandsoperan då Sjostakovitj och Britten stod på programmet.

Det är för en märklig orkester- och stämbesättning som Dimitri Sjostakovitj har skrivit sin 14:e symfoni, nämligen en liten stråkorkester med slagverk och två sångsolister. I går kväll utgjorde den huvudnumret vid Norrlandsoperans kvällskonsert. Solisternas text är ett slags bekännelse med markerade uttryck för döden, som präglade kompositörens sinnelag mot slutet av livet med tanke på hjärtattacken och sviterna efter polio.

När symfonin uruppfördes lär han har sagt; Jag är rädd att jag ska dö snart och jag vill kunna höra mitt verk.

Vid premiären hade den annars så skygge Sjostakovitj också sagt att livet är människans käraste ägodel. Symfonin handlar inte om död i allmänhet utan om onaturlig död, en död som orsakas av mord, förtryck och krig. På så vis blev denna symfoni, precis som flera andra verk, också Sjostakovitj sätt att protestera, ifrågasätta och ge uttryck för sin uppfattning och det fullt medveten om vilken balansgång hans måste klara för att inte göra sig ovän med landets makthavarna och riskera tvångsarbete.

Jag ger högt betyg åt Rumon Gambas och orkesterns – och solisternas tolkning. Genomgående känns verket som en slags tidlöst vittnesbörd som uttrycks i en melodisk väv av klara stämmor. Den sparsamma orkesterbesättningen ger också tonsättaren en möjlighet att skapa transparens och här gör orkestern sitt yppersta för att förfina den, tillsammans med de skickliga sångsolister, sopranen Rebecca Rasmussen och bassångaren Nikolay Didenko. Med vilken kraft och inlevelse Rebecca Rasmussen sjunger, så intensivt och distinkt och med en underbar timbre. Och Nikolay Didenko, som ger allt med skicklighet i frasering och tonbildning och absolut utan överdrifter. Många är de utsökta passager, där solist och orkester verkligen hittar varandra mycket tack vara Rumon Gambas totala koncentration. Ingen brist på polityr i orkesterspelet här inte! En naturlig och inneboende framåtkraft härjar lockande fram den transparenta koloriten. Det är lysande musik med hög spänningsnivå visserligen i grunden lågmäld, men håller också kraftfulla, rytmiskt vitala höjdpunkter Solisternas vokala prestationer är förstklassiska, deras sångkonst är ömsom passionerad, ibland hjärtskärande, ironisk och humoristisk.

Kopplingen till kvällens andra tonsättare Benjamin Britten är naturlig. Sjostakovitj dedicerades 14:e symfonin till vännen Britten, och orkestern framförde hans orkestersvit Four Sea Interludes ur operan Peter Grimes , en mellanspelsmusik som måleriskt skildrar naturen i många olika stämningar men likaväl också Peter Grimes interna kamp inom sig.

Kvällens fullmatade orkesterprogram inleddes med Brittens What the Wild Flowers Tell Me från G Mahlers tredje symfoni. Musiken utspelar sig i det österrikiska bergslandskapet med sina vackra sjöar och skogar. Redan här visade musikerna på storspel och tolkningen blev subtil och idylliskt anspråkslös.

Men som sagt efter kvällens avslutning med Sjostakovitj 14:e symfoni kände jag mig överväldigad av musik som har en sådan suggestiv inverkan på publiken.

Bengt Hultman