Hela Holmsundsfamiljen Markström var musikalisk, både mamma och pappa spelade instrument. Almer intresserade sig mest för motorcyklar och bilar, men till sist kunde han inte motstå locktonerna från sin två år äldre bror Helge som ville ha någon som kompade honom. Det slutade med att de spelade tillsammans i 75 år.

Faktum är att han har rösten kvar, Almer, trots att han snart ska fylla 91. Gitarren plockar han fortfarande fram då och då, och det händer att han upphäver sin stämma för att sjunga sånger av både kända och mindre kända författare, till exempel av hans egen farbror Gottfrid.

Almer föddes i morfars kåk, mellan Lövöskolan och Sandviksskolan, och bodde där tills han blev elva år. Pappa spelade mandolin och mamma gitarr, de hade sångböcker och sjöng för barnen.

Broder Helge valde också mandolin, men Almer ville först inte vara med. Till sist blev det ändå både gitarr och klarinett, samt en hammondorgel som han har kvar än.

Dåligt ljud i gitarrerna

De första gitarrerna jag köpte var inte bra. De var billiga och hade dåligt ljud. Men 1939 fick jag tag på en Levin-gitarr, det var ett helt annat ljud, nästan som piano. Så kostade den också drygt 1 000 kronor, nästan en årslön!, och den fick jag betala av på i flera år.

Almer började spela i 12-13-årsåldern, bland annat på olika årshippor, men det första offentliga framträdandet gjorde han när han var 15 år, på en dans i Yttertavle. Sångaren stod med en tratt och sjöng, medan musikerna fick försöka spela så högt de kunde. Det fanns inga förstärkare.

Genom åren blev det ett antal konstellationer, men en av de bästa musikerkompisarna var dragspelsvirtuosen Kalle Sandberg.

Från början spelade bröderna Markström på gehör, men pappa tyckte att de skulle lära sig noter. Helge utbildade sig till musiklärare och var även rektor för musikskolan i sex år.

Mitt i musiken skulle Helge och Almer även klara av arbetet i pappas verkstad, Markströms mekaniska. Trots sen hemkomst efter dansen var det bara att stiga upp och gå till jobbet morgonen därpå.

Viktigt sköta jobbet

Det blev väldigt lite sömn ibland, men det var viktigt att sköta jobbet. När pappa gick i pension tog jag över verkstaden och min bror och hans fru tog över Markströms cykel och sport. Då lade vi i princip ner musiken något år, jobbet tog mycket tid.

Veckolönen på verkstaden var i början 5 kronor (men då ingick mat, husrum och kläder), medan gaget för spelningarna var 10 kronor per spelning och det var spelning nästan varje helg. Vid tre tillfällen blev det också radioinspelning.

Ibland gick det vilt till. På en dans i Bodbyn utbröt ett byaslagsmål där två brottare från Holmsund ingrep. Landsfiskalen tillkallades men åkte ut genom fönstret. Musikerna flyttade undan instrumenten och dansen avslutades i förtid. Dans blev det inte mer i den lokalen, den blev i stället bönhus.

Övertalad att spela igen

När Almer själv blev pensionär övertalade pensionärsföreningen honom att börja spela igen.

Då spelade vi i Da Capo, och det kunde bli 40 spelningar om året nästan för mycket! Dessutom skulle man öva också. Sista spelningen var på ett PRO-möte i december 2010.

I höstas avled broder Helge, men Almer tar fortfarande fram gitarren och spelar. Trots sina snart 91 år minns han mycket från barndomen. Som när det arrangerades sim- och simhoppstävlingar i Djupvikshamnen. Där skapades en bassäng med hjälp av pråmar, där byggde brädgårdsarbetarna hopptorn varje år och en gång, när Almer var sex år, kom storsimmaren Arne Borg på besök och skapade stor uppståndelse.

Jag minns att han simmade ut, i hatt och med cigarr i mungipan, trampade vatten i Djupvikshamnen och konstaterade att det var grunt här. Sedan spelade han vattenpolo, ensam mot ett lag bestående av simmare, och vann, förstås.

Inger Nilsson
090-17 60 41
inger.nilssonvk.se