Minnet av en far

Peter Handberg fångar i nya romanen Skuggor tillvaron i exakta scener och bilder. Nils Svensson har läst och fångats av beskrivningarna av minnets ontologi, hur våra familjemytologier ofta är regisserade av människor i vår omgivning.

På omslaget till Peter Handbergs roman Skuggor finns ett fotografi av en kostym med skjorta, röd slips och hatt, där inget annat än luft fyller ut plaggen. Som om själva människan var osynlig, utbytbar; medan kostymen denna manlighetens uniform var det viktiga. Det är en enkel bild som på ett kongenialt sätt fångar handlingen i Handbergs roman, där huvudpersonen Peter ser sin far tyna bort i en sjukhussäng efter ett tiotal hjärtinfarkter; en far som han aldrig riktigt lärde känna, som efter föräldrarnas skilsmässa befann sig i periferin som ett slags klichébild av Mannen. Mannen som klär sig i skräddarsydda kostymer, röker fina cigarrer och bjuder flott på Grand Hotel, men brusar upp när sönerna inte beter sig som män, när de låter håret växa, när de svär och när de sjappar från armén.

Fadern gestaltar den myndige, en roll som är enkel att spela men som så ofta, åtminstone i romaner och filmer, är ett säkert tecken på osäkerhet och sorg. Jag kommer att tänka på tv-serien Mad Men och Terrence Malicks fjolårsfilm The Tree of Life, där den här typen av frånvarande och samtidigt hotfullt närvarande fäder förekommer, de som inte lyckas förena det stora och det lilla livet karriären och familjen och som i ett desperat försök att återta kontrollen förväxlar omtanke med auktoritet. Vad det är som tynger dessa män? Det är inte helt lätt att svara på, men förmodligen är det ingen tillfällighet att de just nu hopas i romaner och filmer, ofta i gestalten av familjefäder från 1950- och 1960-talet, vilket skapar en distans och därigenom ett klarare seende. Kanske är det först nu som vi på allvar kan få syn på konflikten mellan den gamla manligheten och de nya värderingarna, en konflikt som visserligen har pågått under en längre tid och utforskats av bland andra Susan Faludi.

Fascinerande är det hur som helst att följa huvudpersonen Peters detektivarbete, som börjar med att han flyttar in i den döda faderns lägenhet i Bagarmossen, röker hans cigarrer, dricker hans sprit och både bokstavligt och bildligt talat kliver in i hans kostym, tar taxin till Grand Hotel, äter fint på faderns sparpengar och i en märklig, oidipal scen förför en kvinna. Allting förmedlat genom Peter Handbergs glasklara prosa som på en gång lyckas vara luftig och förtätad. Precis som i fjolårets essäsamling Den nedkopplade himlen visar Handberg en avundsvärd förmåga att fånga tillvaron i exakta scener och bilder, inte minst när han i Skuggor undersöker minnets ontologi; hur de bilder som vi bär med oss livet igenom, våra familjemytologier, ofta är regisserade av människor i vår omgivning, något som Peter får erfara när han försöker samköra sina egna minnesbilder av ett kräftfiske hos morföräldrarna i Ulricehamn med gamla brev som beskriver samma episod. Hur mycket han än anstränger sig kan han inte minnas att fadern var närvarande i Ulricehamn, men i breven står det ju svart på vitt att han var det. Det visar sig att modern inte bara har klippt bort fadern ur alla familjefotografier utan dessutom ur sonens privata minnesbilder. Det är en svindlande tanke. Och Skuggor är en svindlande roman. Hatten av!

Nils Svensson