Medan medellivslängden ständigt stiger blir frågan alltmer brännande kring hur samhället betraktar medborgare som befinner sig i sin sista period av livet – som en tillgång eller en belastning. Med en personlig medicinhistorisk resa inleder Inger Wikström-Lindgren i dag en artikelserie i tre delar om att bli gammal och sjuk.

På mage i sängen med huvudet nedborrat i dynan, dock så att jag med ena ögat med åtskillig förvåning kunde betrakta vår husläkare som när han trädde in i sovrummet vänligt sade:

Undrens tid är inte förbi. Den här gången rår vi på halsflussen.

Nämligen den halsfluss som april 1952 drabbade mig för fjärde gången med hög feber, nästan omöjligt att svälja och mycket ont i halsen. Jag har just fått den första satsen penicillin nämligen, lade han till, ytterst belåtet.

Nu hade han kommit ganska långt i sina förberedelser, han ställde sig bredvid mig som låg där med uppdraget nattlinne, höjde handen med den största spruta jag någonsin sett, fylld av vit och liksom oljig vätska så höjde han handen ännu mer och drämde sprutan i min ena skinka.

- Man måste lägga kraft bakom, sade han förklarande, den här vätskan är tjock, men suverän.

Följande dag vaknade jag feberfri, med en hals som inte protesterade hur mycket jag än svalde.

Min första kontakt med antibiotika och det kändes i sanning som ett mirakel. Den känslan hängde med länge, inte bara hos patienter, utan också inom läkarkåren; omkring tio år senare, när mina barn var små, var antibiotika en självklarhet också om det bara rörde sig om en kraftigare förkylning. Alla inblandade gladde sig över snabba smärtfria förlopp.

I dag när antibiotika har förvandlats till ett farligt ämne, brukar jag stundom tänka att vi som är äldre nu, inte är så impregnerade som våra barn blev från första början. Resistensfaran torde ju vara åtskilligt mindre om man startade 14 år fyllda och inte vid ett års ålder. Har någon med forskningsiver i blodet, tänkt på det, månne?

För ett antal år sedan drabbades jag av en kraftig parodontit, tänder drogs ut och kronor sattes in; som waranpatient tvangs jag varje gång ta en tre dagars paus i medicineringen, för att inte förblöda i förbifarten. Inga andra botemedel ansågs finnas. Sedan tillstötte munsvamp på grund av allergiinhalator och vid en vanlig rutinkontroll låg mitt blodsocker över 20 enheter. Då anbefallde behandlande läkare antibiotika för min parodontit. Till allmän förvåning tillfrisknade jag och besvären har inte återkommit på de senaste tio åren. Det hela ledde dock till att min mediicinpark utökades med insulin.

Visst kan man stundom falla i tankar över alla dessa mediciner som jag bär med mig genom livet. Till exempel hur det kommer sig att det råttgift som vi placerade ut under vedspisen i sommarhuset under vintrarna, för att förmå sorkarna att flytta någon annanstans, fortfarande är det vanligaste blodförtunningsmedlet. Först kallades det litet förfinat Waran, eller Marevan, nu heter det rått och brutalt Warfarin, precis som för 50-60 år sedan, då för övrigt en ovanligt slug sorkgeneration en vinter fyllde min moders ena sommartoffel med de dödsbringande pillren.

Efter erfarenheterna av en långresa i Europa, kurerad efter alla tillbud, men med effekter och eftermedicinering kvar skaffade jag mig via kurs på Huddinge sjukhus en egen blodvärdesmätare. I resan ingick ett par veckors vistelse i hyrt hus med egen pool uppe i bergen ovanför Algarvekusten. Dessvärre utan en tanke på att vi inte kunde ett ord portugisiska och utanför den organiserade turismens värld, talade man endast detta språk. Språkförbistring och teckenspråk. Och så kom den dagen jag vaknade och kände att mina blodvärden förmodligen skenade i väg åt fel håll. Fick tag i husläkaren därhemma som sade :

- Se till att få ett prov taget!

I den lilla grannstaden fann vi något slags lokalsjukhus, där jag med mitt provanteckningskort skickades från avdelning till avdelning, tills jag befann mig i receptionen igen.

Till slut hittade vi ett rött kors på en vägg, som angav något slags medicinsk verksamhet och i den receptionen sade en ung kvinna: Yess!

Följande dag kom besked så sent att jag visste att husläkaren inte var anträffbar. Provet visade dock en kraftig blodförtunning, som å ena sidan var ganska livsfarlig om det ville sig illa, å andra sidan övergick min dåvarande erfarenhet att handskas med på egen hand.

Alltså ringde jag till det behandlande svenska lasarettets akut och fick småningom en jäktad läkare på tråden.

- Men varför ringer du hit?!

Jag förklarade situationen, bad honom läsa min journal och ringa tillbaka när han hade tid.

Det gjorde han, gudskelov. Hemkommen gick jag en kurs och skaffade en egen mätare.

Men VEM doserar, frågar vården och blir häpen när jag säger att hittills har det gått bra. Ibland tillägger jag att det jag saknar är forskning på vad som händer när alla dessa mediciner jag har åtskilliga andra också blandas i en multisjuk organism. I praktiken får man ägna någon vecka med nyutskrivet till att känna efter symtom, variera tidpunkt för intag av mediciner, som inte förefaller att passa så väl ihop kort sagt, hålla sig sysselsatt.

Och tänka att vilken forskare skulle nu ägna sig åt råttgift, där finns det inte mycket status.

Är man äldre och litet småförvirrad blir man inte mindre förvirrad när doktorn har skrivit ut en medicin och apoteket räcker fram en helt annan försäkrande att det är precis samma medicin. Fast billigare och vill man ha den utskrivna får man betala mellanskillnaden. Alla gamla kan inte det.

Man frågar sig, kanske, varför doktorn inte skrev ut den billiga med detsamma om nu myndigheterna har bestämt att det skall sparas pengar. I praktiken fram för allt på de gamla som stultar hem för att utföra nya djärva experiment i sin egen kropp.

Vem är egentligen till för vem? Vi alla för läkemedelsbolagen möjligen?

INGER WIKSTRÖM-LINDGREN