En mejlväxling mellan Annika Norlin och Mattias Alkberg får plats intill det för den 30-årsjubilerande tidskriften Provins självklara temat; Sara Lidman.

Tidskrift

Provins 4/2011

När tidskriften Provins avslutar sitt 30-årsfirande med ett jubileumsnummer kunde inget tema vara mer naturligt: Sara.

Annelie Bränström Öhman sätter temablockets standard med en personlig och kunskapsrik essä kring Sara Lidmans vaxduksböcker. I dem är Sara Lidman samtidsförfattaren som betraktar tidsandan i byn, i Sverige och världen. En ömsint och argsint iakttagare.

Det var inte bara lätt att flytta hem till Missenträsk. Sara Lidman arbetade med sina romanfigurer, hon ville ägna sig åt dem och deras bygd, men världspolitiken kom ofta emellan och hon kunde inte skruva ned sitt globala engagemang.

En kommenterad utgåva av dagböckerna är att vänta från Annelie Bränström Öhmans forskarprojekt med den lockande titeln Stilens munterhet, Sara Lidman och romankonsten.

Provinsredaktören Erik Jonsson (som skulle sluta men lyckligtvis tar nya tag) kastar ut en fråga som inte är googlebar. Han publicerar Sara Lidmans dikt Vaggvisa från Provins 1960. En man vaggar sin harmynte son, för vilken solen är outsäglig. Ordet sol är bokstavligen o-ut-sägligt för pojken, liksom sugstrået, plockat ur juligräset. Men vad var en ninja 1960? Mannen nynnar en ninja om månen. Skelleftemål? Spanska? Kulturredaktionen väntar nu på svar från VK:s kunnigaste läsare.

Peo Rask porträtterar i dikt och foto nutidens misshandel av Jörn, för att inte dåtidens författare skall ha ensamrätt. Inlandets äts, skriver han. Finns framtiden?

Mejlväxling skriven för offentligheten är en klia-varann-på-ryggen-genre som haft ett trist uppsving det senaste året. Bottennappet var DN:s många uppslag med Jerker Virdborg och Håkan Juholt. I Provins möts musikskaparna Annika Norlin och Mattias Alkberg, den senare aktuell med diktsamlingen Era svin. De utreder skillnaderna mellan Umeå och Luleå. Hon är intresserad av hans synvinklar, och det är han också, vilket ger slagsida åt pratet.

Ändå är det roligast när Norlin lyfter fram Östersund, där den bästa människan är en som bemästrar naturen. Den som inte klarar det, behöver hitta något annat, vad som helst, att ta plats med. Om vi pratar om orsaker till att göra musik.

Och norrlandsvädret! Man skall uthärda kyla och mörker och sen njuta som fan några månader. Annika Norlin åkte till Australien och kunde inte hantera att det var belöningsväder hela tiden. Jag är väldigt otrygg när det jämt är fint väder.

Norrlandsskildrare med finess är illustratören Anneli Furmark, ett skäl att köpa nr 4 som lösnummer, slakta och sätta upp hennes sidor litet varstans i hemmet. Höghus och sly, utedass och en björkstubbe med ögon. Tack, bara.

Och tack för den varierade uppmärksamheten av mångsysslaren Kerstin Hillströms livsgärning. Fragmenten från Jörgen Linds författarverkstad passar oplanerat ihop med de strödda minnesorden. Två koppar på bordet och fatet med bröd. Här är livet på jorden.

Anne Brügge