Lalehs fjärde album, förre Lok-sångarens nya band Lillasyster och Tomas Andersson Wij är några som recenseras denna vecka.

 

Laleh – Sjung

Lost Army/Warner

Betyg: 4

Det måste vara skönt att vara Laleh just nu. Efter ett stort publikt genombrott i Så mycket bättre släpper hon nu sitt starkaste album i karriären.

Laleh har släppt många bra låtar. Men som album har det ofta spretat åt alla håll. Sjung är mer välproducerad och enhetlig än Lalehs tre tidigare album, men slutar för dens skull inte att låta just Laleh. Kanske för att hon producerat och spelat de flesta instrumenten själv. Och resultatet är lyckat. Med influenser från såväl soul som afrikanska rytmer finns även de lugna gitarr- och sångbaserade alstren kvar. Den glasklara produktionen är en röd tråd liksom Lalehs omisskännliga sångstil, som både ryter till och vyssjar en till ro. I allt det rena kan jag tycka att lite av lekfullheten gått förlorad, men det är bara ett par spår som känns som mellanlåtar på ett i övrigt mycket vackert album.

Evelina Burström

 

Lillasyster – 3

Ninetone Records

Betyg: 1

Så här i backspegeln var Lok egentligen inte speciellt bra, men när det begav sig var de helt enkelt inte lika illa som några av sina nu metal-gelikar i Limp Bizkit och Coal Chamber. Sångaren Martin Westerstrands avknoppning Lillasyster går i Loks fotspår fast med en extra släng Svennebanan-hardcore som gör att 3 lyckas hålla intresseflaggan uppe i ungefär två låtar. Sedan är jag urless på den fantasilösa musiken och de fåniga texterna. Detta är musik som inte gör någon glad.

Johan Paulin

 

Lamb of God – Resolution

Roadrunner Records

Betyg: 3

Jag har länge haft svårt för Lamb of Gods macho-metal. De få bra låtarna per skiva har ofta dränkts i en lavin av groove-riff som inte svänger och låtar med högst ojämn ratio mellan bra idéer och låtlängd. Resolution överraskar därför positivt. Halva skivan är fortfarande ett monotont sömnpiller men stundtals har bandet äntligen fått till låtar som håller mer än tre genomlyssningar. Akilleshälen är fortfarande Randy Blythes urtråkiga sång. Ironiskt nog låter han och bandet som bäst i väldigt atypiska King me. En episk sak med både stråkar och kvinnlig operasång.

Johan Paulin

 

Tomas Andersson Wij – Romantiken

Razzia Records

Betyg: 4

Romantiken börjar med en trevlig pianofigur som får mig att undra: ska det här bli TAW-skivan som verkligen drabbar mig? Han skriver ju rörande rara texter om det mesta och bättre än de flesta. Singeln Jag är på väg till dig börjar drivigt och melodin i Sturm und drang rycker tag i en.
Innan du ens hinner säga mogen relationsskildring har skivan stannat av i ett mjäkigt mellanläge och där sitter man kvar, beredd att sälja sin arm för att de här fina melodierna om så för en sekund kunde draperas i något desperat, explosionsartat eller bara oväntat. Men det gör de inte, och det ska de inte.

Simon Österhof
Leonard Cohen – Old ideas

Sony Music

Betyg: 4

På sin tolfte skiva går Leonard Cohen ibland så lågt ned att rösten nästan brister. I stället för att pratsjunga sjunker han till botten av sitt fortfarande djärva register. 77 år fyllda musikdiktar han som tidigare om åtrå, död och förlåtelse. Men han gör det med en starkare betoning på försoning och nåd.
Leonard Cohens absolut största hits finns förmodligen på hans tidigare skivor. Men Cohen förblir just Cohen även på sin tolfte skiva. Det räcker fint.

Erika Josefsson/TT Spektra

 

You say France & I whistle – Angry men

Playground

Betyg: 3

Svenska popgruppen You say France & I whistle har på kort tid nått långt med flitigt turnerande och förhandshajp. När debutalbumet Angry men nu släpps introduceras lyssnaren i en lektion stor, ren och skär gladpop i spåren av Arcade Fire, Architecture in Helsinki och Of Montreal. Det glimrar av lyckliga körer, sprittande arrangemang, svirande syntar och intressanta ljudinslag. Allt med glimten i ögat, på gränsen till glättigt. Ett riktigt energipiller i en vinter som redan känns som en evighet.

Evelina Burström