Helena Piippo Larssons arbetssätt fascinerar, hur hon låter tekniken foga sig för hennes exakta ambitioner, i stället för att låta pennan flöda fritt och spontant. Det är något kontrollerat över bilderna, men också flyktigt.

Konst

Helena Piippo Larsson

Things that happen again

Lilla Galleriet

Visas till 2 februari

I beskrivningen till Helena Piippo Larssons utställning står att hon tar komplexitet från små detaljer, låter dem expandera och breda ut sig i rummet. I det här fallet står talgoxens öga, dess runda form samt det föränderliga minnet i fokus.

Vid första betraktelsen framgår främst cirkeln, gemensam för passpartouterna i de vitramade tavlorna. Och så den stora bollen som hänger i ett vitt tyg i ena hörnet, vars funktion främst är att fylla rummet och ge tyngd åt tavlornas nästan transparenta framtoning.

Motiven liknar först fruktklasar, havtornskvistar eller kanske en förenklad dna-kedja? Vid en närmare titt ser man landskap, naturmiljöer, smått surrealistiska med sina uppbrutna fält och såpbubbleliknande cirklar. Såpbubblorna, som liksom talgoxen är återkommande teman i konstnärens verk.

De detaljrika bilderna innehåller växter och blad, frökapslar och ådrade ytor, som skulle kunna vara trädstammar, gräs eller plöjda åkrar. Bilderna är skira och varvar nästan osynliga, millimetertunna blyertsstreck med ren svärta. De inger ett stramt, stillsamt, nästan kliniskt lugn, där färglösheten förstärker att det är fågelns perspektiv som gäller. Fast utan dess frihet, snarare får jag en märkligt instängd, avståndstagande känsla, som att sitta en plastbubbla och varken uppleva de ljud eller rörelser som borde pågå i bilden. Lite som i Julian Schnabels Fjärilen i kupan, filmen som skildrade Jean-Dominique Baubys liv som instängd i sin egen kropp. Det är vackert, men man blir aldrig delaktig.

Helena Piippo Larssons arbetssätt fascinerar, hur hon låter tekniken foga sig för hennes exakta ambitioner, i stället för att låta pennan flöda fritt och spontant. Det är något kontrollerat över bilderna, tillika flyktigt och det vore intressant att veta mer om hennes tillvägagångssätt. Fler alster hade heller inte skadat, tre är i minsta laget.

Nancy Bladfält