Med utgångspunkt i stämningar låter Antonio Tabucchi sina berättelser växa fram, ofta med en politisk udd riktad mot missförhållanden i Europas samtid och förflutna.

I den mest minnesvärda historien i den italienske författaren Antonio Tabucchis senaste till svenska översatta bok, novellsamlingen Tiden åldras fort, berättar en polsk före detta advokat hur film-mediet i en mycket konkret bemärkelse räddade livet på flera av de klienter han företrädde. Berättelsens scen är en ljum kväll på en uteservering under en pågående filmfestival, och den polske advokaten berättar historien för en kollega i festivaljuryn. Den visar att konstens egenskap som vittne kan bidra till att förändra verkligheten.

Advokaten minns den frustration han kände över att vara tvungen att medverka i rättegångar vars förlopp och utgång på förhand var bestämda av partiet, på den tid Polen var en del av Warszawa-pakten. Det spelade ingen som helst roll hur väl han förberedde sina pläderingar för de personer han åtagit sig att försvara. Domen var redan skriven. Ända tills den dag en dokumentärfilmare trädde in i rättsalen med sin kamera. Denne hade fått tillstånd att göra en film om hur rättsväsendet fungerade. Med kameran som åsyna vittne till processerna förändrades plötsligt hela scenariot i rättssalen. Åklagarna och domarna blev påtagligt medvetna om vad de sade och gjorde, och om de ofta lösa grunderna för åtalen. Det resulterade i att de frångick de uppgjorda straffen, och i att de åtalade till och med kunde frikännas. Advokaten lyckades till sist övertala filmaren att medverka vid rättegångarna, trots att han inte längre hade någon film i kameran. Kameralinsen blev ingången till en annan möjlig verklighet att jämföra den vanliga med.

Historien om den polske advokaten är mycket karaktäristisk för Tabucchis berättelser. Ofta tar han sin utgångspunkt i en stämning, en karaktär eller en miljö, som här i ett nattligt samtal vid Medelhavet mellan två äldre män. Ur detta växer sedan berättelserna fram. Ofta med en politisk udd riktad mot missförhållanden i den europeiska kontinentens samtid och förflutna, och inte sällan med en mycket mänsklig sens moral.

Det kan handla om den forne östtyske säkerhetsmannen som hade till uppgift att bevaka och in i minsta detalj kartlägga Bertolt Brechts, ”tjurskallens”, liv, men som inte hade en aning om att han själv i sin tur var bevakad och att hans hustru i många år varit otrogen mot honom. Som pensionär i den nya tiden väljer han nu ut någon slumpmässig person att skugga, men bara för att ha något att göra. Eller det kan handla om den barnlösa medelålders hustrun som visserligen varit lycklig men som nu börjar undra vart livet tagit vägen. Medan hennes man tar sig en tupplur, beger hon sig ut till ängarna i stadens utkanter där hon plötsligt ser sig omringad av galopperande hästar. Inget mer händer i novellen, men för kvinnan och läsaren skapar det en känsla av gåtfull eufori, som att något avgörande måste inträffa även om det är oklart vad.

Tabucchi har ett sätt att kretsa kring sina berättelser som i sina bästa stunder just förmår att skapa den typen av stämningar och känslor, ibland av lycka och välbefinnande, ibland av vemod och sorgsenhet. Språket och handlingen verkar kunna ta vägen vart som helst, för att till slut samla sig kring en punkt av insikt eller förtätat stämningsläge.

I ett par av berättelserna blir intrycket alltför vagt och intetsägande, ungefär som att inte förstå poängen i en rolig historia, men för det mesta lyckas Antonio Tabucchi bra med att få läsaren att både känna och tänka samtidigt.

Anders Öhman