Om arbetarkonst och konst i arbetslivet handlar Ingela Johanssons och Nina Svenssons utställning på länsmuseet; en kartläggning av mellanrummen.

Är du sugen på att ta del av en kartläggning av och ett förhållandevis sakligt redovisande av gammal arbetarhistoria i konstnärsform? Se ett försök att i efterhand glorifiera en döende arbetarkultur? Ett försök att fånga och uppvisa det gamla norrländska arbetarsverige i en tid då den bildade arbetaren tycks ersatts av en befolknig av obil-dade, dokusåpakonsumerande och bloggälskande medborgare? I Ingela Johanssons och Nina Svenssons En kartläggning av mellanrummen ges tillfälle till studier i ämnet arbete, konst och arbetarkonst, viktigt i tider av förändring av dessa fält. Fattigdom ser annorlunda ut idag än den tidigare gjort. Den som har jobb (vilket jobb som helst) och är frisk kan skatta sig lycklig ty denne kan ännu åtnjuta resterna av den trygghet som finns kvar av vårt sociala skyddsnät, som de nu åldrade och döda byggde åt oss. Ett skyddsnät som dock har vuxit sig så snårigt att det många gånger är svårt att se var ljuset finns.

Bengt Franssons fina träskulpturer föreställande arbete med flottning och sågning av timmer är bara de värda att komma för och visar på det samarbete och den tillit i arbetslivet som förr krävdes mellan människa och djur och mellan människa och människa. Insikten är drabbande av hur snabbt åren gått sedan denna verklighet. År av tungt arbete i direkt samarbete med naturens starkaste krafter medan de arbetande försvagas utan att få många av sina drömmar tillnärmelsevis uppfyllda.

Utställningen visar ett urval arbetarskildringar, men också exempel på konstens roll på arbetsplatser och spänner så från Bertha Hanssons truliga byskolebarn på 1940-talet genom 1980-talets performanceakter fram till nutida konstnärsprojekt i arbetslivet.

Den livligt framväxande performancescenen i norra norrland är framförallt representerad av Jan K Person, detta dels genom dennes arbetsskisser på arkivskåpen, dessa särskilt upplockade från Västerbottens museums källare för att delge besökare känslan av en annars undangömd plats. Persons minnesvärda sätt att ta sig an Norrland och dess skogsindustri presenteras i verket Rundviksprojektet, men det berättas också om performancen Norrlandsinformation, som rönte en viss uppståndelse på 80-talet då en person i publiken helt enkelt bad dem upphöra med det de gjorde. Det som gjordes var att Persson höll i en gran ”väldigt länge” för att så slutligen uttala meningen: Det är långt mellan gårdarna. Ett nytt konstspråk användes och var redan då lätt att missförstå.

I nutid redovisas olika konstnärliga samarbeten med varierande arbetsplatser. Däribland ett projekt som Nina Svensson och Ingela Johansson gjort utifrån Kolmårdens djurpark som arbetsplats. Att konstnärer införlivade i arbetslivet skall motverka en kommerisalisering av konsten är saker vi kan få veta, att de skall främja flera perspektiv och arbeta för konst åt: folket. Många konstnärer av idag har också rötter i arbetarrörelsen vilket framgår i utställningen. En arbetarrörelse som alltså kan konstateras vara saknad eller åtminstone betydligt förändrad under de senaste decennierna.

En tvist med konstfrämjandet får en framträdande plats och vi får läsa originalbrev från Ivar Lo Johansson, textade på den gamla tidens skrivmaskin och också en korrespondans mellan Sara Lidman och den dåvarande intendenten vid länsmuseet där Lidman ombeds tala vid öppningen av Bertha Hanssons utställning. En utförlig och pedagogoisk genomgång av utställningen fås i ljudguiden inläst av Gerd Aurell, ett eget verk i utställningen. Det långsamma och tydliga inläsandet ger mig en känsla av att särskilt äldre besökare skall känna sig välkomna.

På det utställda bokbordet finns dokument från performances och om nio olika projekt i konstfrämjandets färska projekt Skiss. Där finns också en en bok av Nordmalingshabitanten Mats Caldeborg, vars själporträtt (nej, skulle inte tro att det är felstavat) som ett vargkranie i brons med sneda ögon, på en annan plats i utställningen, är berömvärt.

Bryter av i uttryck gör Peter Weiss med sitt ”Sällskap för natten” (1965). Ett collage föreställande en dam med bar överkropp i en drömsk stadsmiljö känns i sin fotriktiga omgivning avvikande.

Någonstans mitt i utställningen retar mig dock känslan av att utställningen kanske framför allt vänder sig till konstnärer. Nina Svensson och Ingela Johansson har med utställningens form angett något som kan ses som ett nästan genomgående försök att vara objektiv och den ibland undervisande tonen i hur konstnärsprojekt kan drivas känns på sina ställen nästan pliktskyldigt redovisande för en förmodat undrande omgivning. Vad är det egentligen som görs av våra konstnärer och varför ?