Författaren Birger Vikström har inte bara presenterat guldklimpar. De texter som förmedlas i den nyutkomna lilla volymen Mitt namn är Birger Vikström bjuder mer vatten än vin, enligt VK:s recensent Gunnar Balgård.

Av Birger Vikströms underskruvade texter kan man aldrig få för mycket. Så tänker man i varje fall i det längsta. Men att det inte bara är guldklimpar som ligger kvar och dräller ute i landskapet, bekräftas av en nyutkommen liten volym, hopsatt av ett förlag uppe i Norrbotten. I denna finns nog mer av vatten än av vin.

Det börjar dock riktigt kul. I två längre texter som författaren skrev som uppsatsövningar på Brunnsviks folkhögskola, varierar han sin livshistoria, sin krokiga bana in i livet, på sedvanligt klurigt och nöjsamt sätt. Vikström ger därvid i förbigående sin svensklärare Rickard Norrman några kängor för nit i tjänsten. Denne månar om språkriktighet, och väcker därvid till liv gammal förargelse också i mig. Även jag var en gång allergisk mot rättstavning och grammatik, och såg på Erik Wellanders Riktig svenska som på ett litet grått fängelse.

Vad som störde lärare Norrman var nog mest Birger Vikströms envisa närvaro i den egna texten, när han borde haft förstånd att hålla sig borta. Däri ser man redan i ett nötskal författarens eviga konflikt med världen.

Ett problem var att hålla sig vid liv i densamma. Vikström tillstår att hans ”liv till stor del bestått i att sakna pengar”, trots att han i likhet med flera Klarabröder ständigt skrev, tappert och envist.

Den nya boken är exempel på det. Ganska snart visar sig bidragen ha ett enhetligt format, tre eller fyra A4 i manus som man kan se, och vara brödskriveri eller beställningar från dåtidens redaktioner.

De kan handla om vad som helst, Norrland till exempel: ”Norrland är stort och rikt på naturtillgångar men orättvist behandlat.” Vad ska man göra med det? Vikström föreslår att man avstyckar måttliga skiften från kronoskogen i Norrbotten till vedbrand åt folk. Det hade redan gamle Bramstorp föreslagit på ett valmöte. Men det blev ju aldrig gjort. Hellre har man tagit bort hela småbrukskulturen.

I tidningen Reformatorn hittar Vikström en nykterhetsuppmaning, skriven av ”en författare som jag sällan sett i nyktert tillstånd”. Man misstänker att det är Helmer Grundström. Vikström kåserar en kort stund nöjsamt kring detta. Han tycker att norrländska boningshus kunde hyras ut i semestertider åt storstadsbor, så att dessa slipper alla trängas på klipporna i det förfärliga Bovallstrand. Eller han beskriver hur det är att tillbringa en natt på ett lortigt ungkarlshotell på Söder.

På den nivån är det. Vi är väl rätt nära bottenskrapet nu i fråga om Birger Vikströms i bokform outgivna texter, och det är väl ovisst om mer kan försvaras. Dessutom bör man i fråga om Vikström-utgåvor helst ordentligt ange varifrån texterna är hämtade, och redaktören Peo Rask gör inte hela tiden det.

Men en bestämd tillgång har den nya boken. I flera fall har man hittat fotografier som inte tidigare synts i tryck, och särskilt en bild från en väntsal på Akademiska sjukhuset i Uppsala väcker min tankfullhet. Där sitter Vikström på en soffa intill sin kortvariga hustru Ingrid. Det var inte många dagar de båda fick vara tillsammans utanför tuberkulosens helvete.

Gunnar Balgård