Tomas Polvall presenterar antiteser till de 69 om internet som formuleras av PO Ågren i en ny bok.

”Information wants to be free” är den första tesen i VK-skribenten Per-Olof Ågrens 69 teser om internet (Books on Demand). Mitt förslag till antites är: Friheten måste regleras. Ågrens sjunde tes är: ”Internet är en vilde.” Min antites: Internet är en kommunikativ lagerlokal. Ågrens åttonde tes: ”Bredbandsskatt är en dödsryckning.” Min antites: Offentligt stöd till icke kommersiella bloggare. Tes 10: ”Internet gör oss dummare.” Min antites: Internet gör oss klokare. Tes 19: ”Internet behöver en glömskefunktion.” Antites 19: Låt inte internet minnas allt.

Ni fattar! Det här är ingen vanlig recension. En tes är ett påstående. En antites är ett påstående som motsäger tesen. Syntesen sammanfattar och utvecklar. Tänker mig att du som läser är minst lika smart som Ågren och Polvall. Visa det genom att formulera syntesen. Samarbete och utveckling alltså, mellan författaren, kritikern och läsaren. Hegel som utvecklade dialektiken kan se ner på oss från sin filosofiska himmel och applådera vår klokskap eller förtvivla vid mötet med vår dumhet. En del av kultursidan kan med andra ord i dag uppfattas som en utlokalisering av det universitet där Ågren till vardags är lektor i informatik.

Observera att det krävs papper och penna. Först det som är formulerat i skrift kan i detta sammanhang granskas. Läsare som finner mina antiteser korkade kan självfallet ignorera mig och gå direkt till Ågrens bok och formulera mer begåvade antiteser. Läsare som finner Ågrens teser stupida väljer förstås att läsa andra böcker.

Jag hade knappast varit kritiker i alltför många år om jag förmått följa min ursprungliga intention om att hela texten skulle formuleras som tes och antites. Kan med andra ord inte låta bli att ha synpunkter på Ågrens bok. De berömmande orden till sist. Först kritiska invändningar. ”Varje tes förklaras, men försvaras inte”, skriver Ågren. Det ska till rätt knäppa filosofiska bortförklaringar för att instämma i det påståendet. Notförteckningen fungerar illa. I den första tesen hänvisas till en artikel från 1984, men Chris Andersons Free nämns inte. Om Ågren hämtat inspiration från den boken hade hans tes blivit bättre. En lång rad viktiga verk saknas i litteraturförteckningen. Ågren tycks varken ha läst Nicholas Carrs The Shallows eller James Gleicks The Information, för att bara nämna några av en rad centrala verk som saknas. Tes 29 om hur dagstidningar ska överleva är så naivt tänkt att jag skakar på huvudet.

Tes 30 är en kritisk tes om Google. Det är bra. Det är skandalöst att ett företag som har så mycket skit för sig som Google i stort kan undkomma kritiska granskningar. Tes 36: ”Datorspel ökar kunskapen.” Min antites: Skolan får en kick om den skapar samma koncentration och kreativitet i undervisningen som lever ett lustfyllt liv under dataspelandet. Tes 34 handlar om relationen mellan virtuella rum och verkliga. Internet gör inte verkliga rum överflödiga. Tvärtom. Det ökar vår förståelse för platsens betydelse. Om detta och mycket annat skriver Per-Olof Ågren så klokt att alla som intresserar sig för den digitala kulturens utveckling bör utnyttja möjligheten att hoppa på diskussionståget med titeln 69 teser om internet.

 

Tomas Polvall