Med två nyutgåvor av Czeslaw Milosz uppmärksammades under förra året Nobelförfattaren som 2011 skulle fyllt 100. Per Runesson har läst en författare som levde lite utanför var han än befann sig, alltid med en kritisk blick.

1980 års Nobelpristagare i litteratur, Czeslaw Milosz skulle förra året ha fyllt hundra och uppmärksammades under 2011 med uppläsningar och seminarier i Östeuropa, Stockholm och New York. En författare av hans kaliber är alltid ”aktuell” och lite extra nu när Bromberg förlag givit ut hans Mitt Europa igen, med förord av Richard Swartz, samt diktsamlingen Ärlig beskrivning.

Milosz hade en torr humor. Någon tid efter det han fått Nobelpriset tillfrågades han av en journalist om hans liv förändrats på något vis med priset.

Ja, svarade han, jag får nu parkera min bil (en Volkswagen) bredvid rektorns bil! Han var då professor i slaviska språk vid Berkeley i San Fransisco och troligen okänd för alla i USA utom för en liten skara läsare och studenter. Han var förresten okänd för den stora allmänheten i Polen fram till 1980 och Nobelpriset eftersom hans böcker var bannlysta.

Han var amerikan men också litauer sedan födseln och polack i vuxen ålder, fram till 1951, då han som diplomat hoppade av från Polen och Sovjetväldet. 1960 bosatte hans sig i USA. Man kan undra om han kände sig som litauer, polack eller amerikan. Svaret är enkelt, han var europé och om han hörde hemma någonstans så var det i ett Europa som inte längre finns och i en tid som ”aldrig riktigt ens var hans egen” med Richard Swartz ord.

Nej, han levde lite utanför var han än befann sig, alltid med en kritisk blick. Han beskriver muntert sin egen läggning som ”typiskt östeuropeisk”, en sort vars förtjänster är ”intellektuell iver, sinne för ironi, diskussionsivrig, friskhet i känslorna, en person som aldrig blir vuxen och som regeras av ett inre kaos skiftningar mellan ebb och flod”. Detta batteri av egenskaper märks i hans texter och gör böcker som Mitt Europa och skildringen av barndomen i Issadalen och naturligtvis diktsamlingarna, till en sådan upplyftande läsning. Ja, Mitt Europa är en skildring av livet i ett Polen som i dag är en helt annan värld. Hans ungdoms Wilno kallades Europas Jerusalem, en stad där man kunde höra språk som jiddisch, hebreiska, polska, vitryska, tyska.

Med Förintelsen försvann denna säregna värld där den judiska offentligheten var så framträdande med judiska skolor, tidningar, bokförlag, teatrar. Östeuropa blev torftigare, inte minst med den andliga förslumning som den sovjetiska dominansen över Polen förde med sig efter 1945 och vars krönikör och tidsvittne Milosz i sanning är. Han är den som skarpt distanserar sig från alla politiska ismer och hängiven religiositet. Han texter genomsyras av en anspråkslös eller självklar rättskänsla, ”anständighet” är kanske det passande ordet. Det är något anglosachsiskt över hans behärskade uppgörelse med tidens ondska och idiotier. Inte för inte var ju TS Eliot en inspiration.

Milosz levde under kriget i Warszawa. Varje dag var, under fyra år en gåva som trotsade all sannolikhet, skriver han. Det fanns inga skäl att tro att man nästa vecka skulle ha något att äta. Han hittar olika påhugg och överlever, också andligen, för mitt i detta kaos ger han sig till att översätta dikter av TS Eliot. När ghettot brinner läser han dennes Det öde landet, kuslig läsning när eldskenet från ghettot lyser över staden. Han har erfarenhet av dels den tyska ockupationen, dels den statliga terrorn som initierades av Sovjetunionen mot Polen efter kriget. Han iakttar olika människors anpassning till den nya regimen och försvar för denna, skarpt analyserat i Själar i fångenskap. Vad är det för mekanismer som tas i bruk när hyggliga människor börjar anpassa sig till Stalins cyniska maktpolitik, frågar han sig. Lite ironiskt blir det när han själv tar anställning i staten och blir diplomat med placering i Paris. Nåja, efter en tid får han nog och hoppar av 1951.

Milosz har således på nära håll sett den totalitära statens hela kontrollapparat, konspirationsnoja och cynism. När han sedan i Paris träffar folk ur den vänster som ser Sovjetunionen som ett föredöme, tycker han att dessa människor är särdeles naiva. Det är hårresande att tänka sig att caférevolutionärer som Pablo Neruda och Jean- Paul Sartre hade mage att förtala en man som Milosz.

Tema i hans verk är historien, minnet och glömskan. De finns i en av hans mest lästa dikter, Campo dei Fiori (Blomsterfältet). Han skrev den 1943 och skildrar först den livliga kommersen på detta torg i Rom samtidigt som han funderar över Giordano Brunos död på just detta torg. Astronomen Bruno brändes på bål för sina kätterska åsikter och innan lågorna falnat fylls, i dikten, tavernorna med folk och korgarna med oliver och citroner bärs omkring på försäljarnas skuldror. En dag långt senare, 1943,”en vacker afton på våren” i Warszawa tänker författaren på Campo dei Fiori och Giordano Brunos död på bålet. Det är glatt och trevligt där han befinner sig, man åker karusell, det är musik och marknadsstämning. Ingen hör ”salvorna inifrån ghettots murar”. Högt uppe i luften ser han flagor från de brinnande husen.

Han tänker på den ensamhet som var Brunos öde och som är varje döendes öde. Han säger detta i dikten och han upprepar det i en intervju senare. Detta är mäktig och gripande dikt och finns i dag upptagen i en samling som nyligen utkom hos Brombergs med förord av Agneta Pleijel, i urval av Anders Bodegård som också översatt alla dikterna utom tre. Samlingen heter Ärlig beskrivning.

Där hämtar vi också följande underbara ögonblicksbild, skriven av en man som sitter i Kalifornien och minns sin barndoms Litauen. Den heter Ängen och pekar på Milosz känsla för floder, ett drag han hade gemensamt med TS Eliot. De skrev båda om floden som ett speciellt naturväsen.

Detta var ängen vid floden, frodig, strax före slåttern.

En oförvitligt junisolig dag.

Hela livet hade jag sökt den, jag fann den, kände igen den:

Här växte gräset, blommorna, som barnet en gång kände.

Genom halvslutna ögonlock slukade jag ljuset.

Och doften tog tag i mig, allt vetande höll upp.

Plötsligt märkte jag hur jag försvann och grät av lycka.

 

Per Runesson