Under hösten såg vi till att uppdatera Nix-registret. Men sanningen att säga var belöningen för detta blygsam under de senaste åren har de frivilliga kontakterna med olika företag varit många, som därför inte berörs av Nix, och även dessa har telefonförsäljare.
Veckorna innan jul var det försäljare på tråden så snart den vanliga telefonen ringde hemma. När nummerpresentatören skvallrade om lite längre, märkligare nummer blev utvägen helt enkelt att inte svara.
Min uppfattning är klar: Telefonförsäljning är ett elände. Ett gissel för de som utsätts och ett bra argument för att göra sig av med kopparledningsabonnemanget – även om det förvisso finns flera skäl till det.
Men telefonförsäljningen är ett extremt störande inslag i den lediga tiden under veckorna – och som om det inte vore nog är det en aggressiv försäljningsmetod som riskerar lura enskilda hederliga medborgare; utan att de vet ordet av anses de ha ingått juridiskt bindande avtal för prylar och tjänster de egentligen aldrig efterfrågat och än mindre vill ha.
Det är naturligtvis detta senare – ett underliggande hot om att ovetandes ingå affärer – som är det verkligt obehagliga.

För några veckor lyfte jag på luren av misstag och en forcerad tjej började ställa frågor vem i huset som ansvarar för försäkringarna. Innan jag han förklara det verkligen inte angick henne fick jag uppmaningen att hämta pärmen med försäkringsbrev och fakturor. Hon gick inte att prata med och eftersom jag inte hade någon som helst önskan om denna konversation avslutade jag påringningen, lade på luren alltså.
Det har funnits fler likande samtal, det har handlat om allt från försäljning av elström till aktieinvesteringar. Med samma absurda krav på att jag/vi ska redogöra för pensionsplaceringar och val av olika leverantörer. Däremellan lite kalsonger, tidskriftsprenumerationer och liknande.
Det är irriterande och stötande. Vetskapen om band och eventuell inspelning obehaglig. Än har det dock inte inneburit några oönskade affärer. Vad jag vet. Och det kunde ju vara värre. För småföretagare – som har ett sämre skydd än vanliga konsumenter – är situationen betydligt värre.

Ska det verkligen kunna vara tillåtet att sluta bindande avtal via telefon? Det är vad frågan ytterst handlar om.
Det är inte självklart. I Tyskland förs en debatt som handlar om detta. Telefonförsäljningen, och delar av den, ifrågasätts även i andra länder, till exempel i Finland. Att rakt av förbjuda försäljning av tjänster/produkter över telefon är nog svårt och kanske inte heller önskvärt. Så länge bägge parter är med på noterna är det ju inget större problem.
Det är maktbalansen som är skev i dag. Säljaren har för mycket att säga till om, köparen för lite. Om kraven på bevis höjs för när ett avtal ska anses vara ingått, så ändras denna. Om det inte blir tillåtet att träffa bindande avtal via telefon så kommer nog en rejäl sanering att ske. Då blir det inte längre intressant att försöka pracka på folk produkter med oetisk telefonförsäljning.
Förbud är verkligen inte lösningen alla gånger. Men i just det här sammanhanget är det nog ändå så – alltså att förbjuda att juridiskt bindande avtal kan träffas via telefon.