Umeåkonstnären och fotografen Mattias Ericsson tar ett tioårstag om sitt liv i fotoutställningen September 2001 – september 2011.

I tider då det möjligas gränser för självdokumentation och självpublicering ständigt vidgas, när våra familjealbum flyttat ut i facebookoffentligheten och baktankar om bygget av det egna varumärket finns med som ett grums på linsen vid varje bild vi knäpper av med mobilkameran på oss själva i poserandets tider som dessa, är det fint och inspirerande att påminnas om att det finns andra sätt än dem genom hipstamaticramade bilduppdateringar att fotografera sin livsberättelse. En sådan påminnelse ges av konsthögskoleutbildade fotografen Mattias Ericsson, som öppnar Galleri Alvas vårsäsong med utställningen September 2001 september 2011.

Mattias Ericsson, som här visar femton fotografier tagna mellan de årtal utställningstiteln anger, har gjort kameran till daglig följeslagare och skriver i utställningstexten om driften att bevara, om att fästa ett nu och skapa ett minnets kronologi. Drivkrafter alltså, som nog återfinns bakom varje familjealbum och bilddagbok, men som samlade i ett koncentrat i utställningsform slående gestaltar hur öppen vår livsberättelse ändå är, hur varje del i bilden av oss själva bygger på tusen och åter tusen enskilda beslut och överväganden insikter som förstås är både hoppingivande och förfärande. Hur snett kan det inte gå? Hur slumpmässig och skör är ändå inte lyckan? Hur snabbt kan ändå inte mörker vändas till ljus?

Mattias Ericssons tioårstag om sitt liv genom kamerlinsen är en gripande berättelse om en ung mans färd genom åren då ikoniska händelser sker, den där sorten som vi aldrig förstår storheten av förrän de för länge sedan passerat. Barnen som föds, relationer som sänder allt längre rottrådar ner i våra liv, flyttar, vandringar i skog och stad där vi tar form mot marken vi beträder, i törnar mot väggar, asfalt, hus. Den sista bilden i sviten, från september 2011, knyter an till den första, från 2001 på båda syns konstnären blickande mot kameran, den sista med den vuxne mannens markörer glasögon, mustasch men med en blick lika uppfordrande och öppen då som nu. Mellan dessa ett bildberättande som genom åren blir alltmer konstnärligt fingertoppskänsligt, men som trots att kompositionerna blir alltmer estetiskt raffinerade ändå genomgående bevarar en öppet nyfiken hållning; vad händer om jag låter blicken på mig själv bli den andres i denna situation, i denna, eller i denna?

Ljuset och kompositionerna i bilderna lånar drag av amatörfotografiets och ögonblicksbilderna, men förädlar uttrycken till vardagspoetiska speglar för betraktaren. Det är vackert, så som gestaltningar av människans sökande efter sig själv är.

Det ligger i människans natur att hon aldrig kan förstå sig själv helt och fullt i ett pågående nu, men Mattias Ericsson sätter fingret mot avtryckaren på sin kamera och visar att det ändå alltid är möjligt att jobba långsiktigt mot ett större mål. Snabba pekfingersvisch genom tillvaron håller taktpinnen för vår tillvaro, men vi kan ändå samla material att kanske bygga en förståelse av oss själva av senare, när bättre tid och livserfarenhet finns för att läsa vår egen berättelse.

Sara Meidell