Stefan Sauk som Peer Gynt mötte konsertpubliken vid Norrlandsoperans säsongsöppning i torsdags, där tre nationalromantiker stod på programmet.

Vid torsdagskvällens absolut fullsatta konsert på Norrlandsoperan, den som inledde vårsäsongen, tecknade programmet de tre stora nordiska nationalromantikerna Edvard Grieg (18431907), Jean Sibelius (18651957) och Carl Nielsen (18651931).

Griegs musik till Peer Gynt är historien om den osympatiske drömmaren, skrävlaren och skrytmånsen som beger sig ut i världen för att finna lyckan. Som gammal återvänder han till Norge och sin ungdomskärlek Solveig som troget väntat på honom, och han får slutligen ro.

Peer Gynt skrevs av den norska författaren Henrik Ibsen, här reciterad av vår kända skådespelare Stefan Sauk. Ibsens text är i sig ett verkligt drama men han ville ändå låta musik förstärka texten. Efter en viss tvekan skrev Grieg den. Norrlandsoperans chefsdirigent Rumon Gamba fanns på pulten och i stort gavs dramat i sin helhet med Klara Ek som sopransolist.

Grieg har förmågan att skriva musik, som har en folkloristisk spänning liksom en fyllig, ofta medryckande puls. Rumon Gamba formerar sina musiker och låter följsamt musiken, ibland lekfullt ibland dramatiskt karaktärisera Ibsens personporträtt.

Stefan Sauk reciterar med sin naturliga professionella scenvana, formar rösten och kroppsspråket plastiskt och bidrar starkt till att verket får ett driv trots snabba episodbyten.

Den ljuvliga, rena sopranstämma som Klara Ek besitter kombinerar hon både med en lyrisk och en laddad timbre uttryckande de ibland ganska egendomliga harmoniska kontrasterna i musiken. Jag får mersmak av Griegs musik helt enkelt därför att den varierat skjuter in oväntade intervallsprång och glider på Griegs typiska kvinter. Melodiken är också ofta tilltalande kromatisk.

I början av 1900-talet tonsatte Sibelius musiken till sin vän A Järnefelts skådespel Döden, vars ena del utgörs av konserten inledande Scen med tranor, ett finstämt kort stycke för stråkar och två klarinetter. Orkestern låter musiken glida skirt, svävande i stämmor med utmärkt balans i svaga ihållande bärande nyanser.

Carl Nielsen är den danska kompositören som man oftast har svårt att epokstämma. Han är ingen modernist, men heller inte främmande för att experimentera. Han höll sig väl med det folkloristiska men knöt i viss mån också an till nationalromantiken.

Aladdinsviten var för mig en överraskning och känns igen med en närvaro av folksägner men också av den genuina spelmanstraditionen. Rumon Gamba låter orkestern spela glanspolerat men ändå med stor dynamik och utan svackor. Aladdin tillhör kanske inte Nielsens mera kända verk, men icke desto mindre för mig ett stycke avgjort vinnande musik.

Med Norrlandsoperans symfoniorkester på ett så härligt spelmanshumör, inspirerad också av dess violinist Torbjörn Näsbom som inledde Peer Gynt-sviten med att på en norsk hardangerfela skickligt gnida en norsk folkmusikmelodi, kan man med tillförsikt räkna med en skön musikvår 2012.