Att Mogg är tillbaka är särskilt stort för de som har upplevt gruppen live. Bandets karisma och kemi var något alldeles extra och fick publiken i Norrland, Stockholm, på Åland och i Los Angeles att gå i spinn. Det stämmer. Mogg var en massa glädje, rocknroll, skratt och fest, säger gitarristen Thomas Carfors.

På Mariehem i början av 1980-talet spelade han och vapendragaren Janne Eklund samt ytterligare tre killar i bandet Sunrise, men det var lite för syntigt för de hårfagra gossarna som ville ratta förstärkarna på minst elva och gå loss rejält.

Thomas och trummisen Janne värvade basisten Bobby Eriksson (numera Valerie) och drog i gång ett eget band.

Vi hade spelat luftgitarr ihop sedan vi var små. Bobby visste hur man skulle bära ett par solglasögon och headbanga, säger Thomas.

I ett knappt år repade de på trio. Thomas tyckte att namnen Mott the Hoople och Mud var hur tuffa som helst och ville ha ett liknande. Då uppfanns Mogg.

Det lät som vår bild av de rufsiga 1970-talsbanden med långt hår och flashiga mustascher som Deep Purple och Black Sabbath. Och givetvis Jannes storebror Lars Eklund, han var grym på långt hår och gitarr, berättar Thomas.

Hängde på ungdomsgård

På den internationella hårdrocksscenen var brittiska Iron Maiden kraftigt på g.

När första plattan kom gick vi i gång fullständigt, det var fantastiskt! Då för-stod vi att vi måste ha en bra sångare och frågade om Jonny Lindqvist ville sjunga. Han hade redan sitt band Arrows och vi visste vad han gick för.

Efter diverse tuffa förhandlingar med Jonnys mamma och Arrows började den något yngre Jonny med Mogg. De hade replokal på Mariehemsgården, vägg i vägg med Meshuggah. När kvartetten behövde ännu en gitarrist föll valet på Jonnys kompis Patrik Andersson med stenhård frisyr och Fantomengaddad gitarr.

Vi hängde jämt på UG och drack dricka mellan repen, det var ett andra hem, minns Thomas.

Fler och fler spelningar

Spelningarna blev fler och fler. Stadens ungdomsgårdar fick ofta besök av Mogg som också tog Bobbys Amazon och drog iväg till folkparkerna i Norrland för att spela, bland annat som förband till Treat och Europe.

Efter att vi vunnit en rockbandstävling 1985 fick jag och Jonny hybris och ville flytta till Stockholm och bli rockstjärnor. De andra kunde inte följa med men jag sa nu eller aldrig!, slet med Jonny och drog ändå. I efterhand har det suttit som en tagg i mig, men jag hade en väldigt stark vilja kombinerat med kraftig tonårshybris som liksom inte gick att stoppa, konstaterar Thomas.

I Stockholm anslöt trummisen Jonas Östman och basisten Björn Melander, musikstilen ändrades och drog åt 80-talsrock. Pudelfrillor, spandexbrallor, bara överkroppar och scarves runt handlederna blev en del av showen.

Stor uppmärksamhet

Det här var en av Moggs mest kreativa perioder, de skrev massor av låtar och spelade frekvent i södra Sverige vilket ledde till skivkontrakt och uppmärksamhet.

Så småningom slutade Jonny och Björn medan Thomas och Jonas var kvar, Janne Eklund flyttade ned från Umeå och började lira bas. En kort period sjöng Thomas Persson men det blev till sist dalmasen Mats Attaque som tog över sångmicken i Fryshusets replokal.

Flera bolag var intresserade men vi förstod nog inte riktigt allvaret i vad de sa, de gillade flera av våra tidiga låtar men sa ni måste fortsätta göra så bra låtar oftare. Vi tyckte det dög bra och tänkte: jävla skit-Sverige som inte förstår hur bra vi är, berättar Thomas med ett skratt.

USA-flytt

I början av 1990-talet gick flyttlasset till Los Angeles utan Jonas som ersattes av Bo Werner på trummor.

USA-tiden är fem år av virrvarr, svår att beskriva och sammanfatta. Vi blåstes av managers, hängde med Red Hot Chili Peppers, No Doubt och Foo Fighters när de spelade in. Lärde oss surfa, jobbade som studiomusiker och gjorde musik till vuxenfilmer. Vi hade svårt att fokusera på branschen men en enorm spelglädje. Skivbolagen kom från alla möjliga håll för att se oss live och budskapet var precis som i Sverige ett fantastiskt liveband som måste skriva fler bra låtar, berättar Thomas.

1995 lades bandet ned. Sedan dess har de inte lirat ihop, men tjatet om en återförening har aldrig upphört.

Det är många som hört av sig genom åren så jag tänkte att det blir nog mycket folk i morgon, men det förvånar mig att det har varit ett sådant tryck på biljetterna. De sålde slut för flera veckor sedan!, säger Thomas.

I morgon runt midnatt står Mogg på Scharinskas scen.

Det är en engångsföreteelse för att få perspektiv på Moggresan och möta alla våra vänner, säger Thomas.

Erica Sjöström Pontusson