Glaskonstnären Peter Hermanssons bildperspektiv speglar den rädsla som krig och hot väcker men också den attityd som får dig att överleva, det skriver VK:s konstrecensent Marit Strandberg.

För Peter Hermansson, ursprungligen från Lycksele och med sin första utställning här i Umeå, är det viktigt att få kalla det han gör för konst och inte konsthantverk. Han vill inte blanda genrerna trots att det uppenbart ser ut som att det är just det han gör: Glasblåsning brukar oftast klassas som hantverk.

De genreförvirringar som ligger mellan konst och hantverk är intressant i sig då de berör vilket värde som läggs in och vilka förväntningar som finns på konst respektive konsthantverk.

I Hermanssons fall skulle kunna sägas att han utan tvekan kvalar in som både det ena och andra och i det andra medräknat att dessa vackra glasföremål är frambringade i samarbete med en annan glasblåsare. Detta sätt att arbeta och framställa sig beskriver en frihet som tycks finnas endast i begreppet konst och i att vara konstnär. Med Hermanssons bakgrund i streetart och graffitivärlden är det inte långsökt att tänka att denna frihet är viktig, och också att det faller sig väl att han i detta oväntade forum fortsätter att undersöka hot och hotbilder av olika slag.

De vaser och föremål som finns i utställningen sticker vid första anblicken inte ut från annat glaskonsthantverk. Det som sedan utmärker sig vid närmare undersökning är Hermanssons bilder. Framtecknade på jämna ytor i graalglas eller i luftbubblor i glaset enligt den så kallade arielmetoden.

Hermansson har genom sin utbildning vid Riksglasskolan i Orrefors likväl bevarat det direkta och många gånger grafiska uttrycket från graffitin men här ser jag också inspiration från konsthistorien. Picassos Guernica med sitt kraftfulla uttryck i ansiktenas drag och känslouttryck gör sig påmint lite här och var i de tillvridna ansiktena i Hermanssons glasföremål och vaser. Hermanssons bildperspektiv speglar den rädsla som krig och hot väcker men också den attityd som får dig att överleva.

Färgerna håller sig nära gråskalan men den röda intensiva färgpricken får spela med på många av vaserna och föremålen som ofta i sin form anstryker 50- och 60-talets enkelhet. Denna direkthet eller om man vill kalla det korthuggenhet finns även i verkens titlar som heter sånt som; The Cult, Night Wish, Blob, Cyklop, Trinity, The Blame, Propaganda. Den längsta titeln är Sweet Mary With Jesus And Priest, där du finner en kvinna vars gummiarmar du svårligen slinker undan.

På det hela taget är detta en annorlunda glasutställning som du inte bör missa.