Anneli Furmark bygger med många lager i sin nya utställning. Verken, om det isgrå norrländska landskapet, är kraftfullt sjungande av melankoli och underfundig humor.

Hon har väl egentligen alltid jobbat med många lager och skikt i sin konst, Anneli Furmark, men i hennes nya utställning på Galleri Alva är det flerskiktiga tydligare än jag sett det förr, den djupverkan som uppstår helt stilla framför ens ögon mera sugande och påtaglig.

I den serie verk i blandteknik, kollage, måleri och objekt som ställs ut under rubriken I normala fall, bygger hon sagor som sträcker sig långt ut i rummet, associativt och slingrigt, mot varandra, mot betraktaren.

I ämnesval och tematik har Furmark alltid rört sig djupare under ytan än vad en första anblick kan göra gällande, men även i dessa avseenden sticker denna utställning ut som mer eftertänksam, mer komplex. Med finstilt underfundighet och humor har Anneli Furmark genom sin konstnärskarriär smidigt tagit sig ned under de sociala spelens yta, under huden oavsett om hon arbetat i kombination med text och inom serierutor eller i mera flödigt akvarellmåleri.

Här använder hon sig av ett brett spektra av sina olika uttryck och åstadkommer genom detta en masseffekt; text förstärker bild, objekt förstärker måleriet och det humoristiska förstärker allvaret, allt detta formar sig till en djup fåra rakt ned genom känslolagren. Verken samlas så till ett tvärsnitt, sjungande av melankoli, av det Furmarkskt karaktäristiska Norrland så som vi känner det från hennes tidigare berättelser om detta landskap och mentala tillstånd.

I akvareller och kollage löds färg- och formelement samman i kombinationer baserade på yttre beskaffenhet eller kulturell, historisk eller social laddning. Handarbetet här virkade dukar och broderi på aidaväv är ett av några bärande inslag; i flera verk återkommer de klassiska mormorsdukarnas mönster och blir stjärnor, blommor, nät, galler härbärgerande timmar av stilla kvinnoarbete är de både ögonfröjd och, målade i tunna lager omlott ovanpå varandra, en iscensättning av en rörelse utåt.

Mitt i det prydliga och virkat symmetriska låter Anneli Furmark färgen flöda i väg, blöda ut och skapa oro. Kring det läggs som ram lugna och välbekanta element; husen, bergen, den isgrå och samtidigt pastelliga färgskalan som är kall, kal och hemlighetsfull, den där som lika gärna kan vara tidig vår eller sen höst.

Tittskåpen, fem till antalet, som ingår i utställningen är verk man gärna låter sig falla djupt in i vi färdas till utdöende fjälltrakter där vår egen existens gåtfullhet finner sin rätta omgivning. Mot akvarellfonder med karga nordliga landskap och stumma hus har Anneli Furmark i förgrunderna placerat en skara varelser där det är lätt att finna sina fränder för har vi inte alla lite av det kantstötta loppisfyndet i oss, både lite av det frimodigt valthornsblåsande barnet, som den tålmodigt väntande hunden, som den bibliske herden vid vägrenen i glesbygd bär vi inte alla i smyg på en liten isgrå känsla av att vara rätt sak, men på fel plats.