Thomas Anderssons förmåga att fånga en publik är helt fantastisk och vi pendlar mellan hejdlöst skratt, sentiment och andlös tystnad. Det skriver VK:s recensent Jan Westerlund om musik- och berättarföreställnignen ”I decembernatten”.

Konserten annonserades inte som en julkonsert och var det inte heller även om några julmelodier stod på programmet, långt ifrån. Långt ifrån glitter och och glamour som vi vant oss vid de senare åren från alla turnerande julshower, långt från alla till vanvett spelade Disney-låtar och miltals från fantastisk dekor och ljussättning … och ändå så bra.

Kören, som så vitt jag förstår är sammansatt just för den här produktionen stod modigt nog uppställd på ett led i fonden, något som gör att stämmorna inte hör varandra särskilt väl, men som de i stort sett klarade bra. Repertoaren bestod till större delen av folkmusik, och kombinationen kör och folkmusik är ofta synonymt med brist på den rytmiska känsla som är ett måste i den genren, men körledarna Jenny Lindberg och Ulrika Andersson hade lyckats bra med att få till det rätta gunget. Ulrika stod dessutom för alla körarrangemang med avskalad stämföring och små, men opretentiösa, harmoniska tillägg, men utan påfrestande arrangörsglädje.

Instrumentellt var det fiol, gitarr och en liten hopfällbar orgel på scenen. Orgeln var en så kallad snabbfrälsare, en liten orgel som kunde fällas ihop till en resväska och som de kringresande kolportörerna använde. En sådan var det decennier som jag såg senast.

När jag gick i skolan för många år sedan tillhörde visan Klang min vackra bjällra en av dem som vi tvingades att sjunga, följdaktligen så har jag aldrig tyckt om den. Men med Ulrika Anderssons vackra sång framtvingades en omedelbar revidering av den ståndpunkten.

Men den som helt dominerade föreställningen var ändå Thomas Andersson med sitt fiolspel och sitt berättande. Hans förmåga att fånga en publik är helt fantastisk och vi pendlar mellan hejdlöst skratt, sentiment och andlös tystnad. Historier om storspelmän och Dikarkungen, om hur Burträsks kyrka byggdes där den nu står, om doften av eld i vedspisen, om en tramporgel som står och ”hucker” blir så levande med hans kombination av skådespeleri och avspänt samtal med publiken.

En berättelse som är så typisk för Thomas Andersson är den om hur storspelmannen Lapp-pajken blir ihjälslagen på en bröllopsdans. Den för från den rasism som fanns och tyvärr ännu finns om samer, via judeutrotningen till dagens hat mot alla som på något sätt avviker från oss ”svenskar”.

Han är en fantastisk berättare och spelman Thomas Andersson, och i kvällens fina musikaliska sällskap blev föreställningen en upplevelse.