I kulturårets sista skälvande dagar kommer en sen födelsedagshälsning till 80-åringen Sture Meijer, en av våra stora konstnärer som fortsätter dra oss ut i nödvändig förstumning.

Den här texten borde ha publicerats i våras, närmare bestämt kring den 27 maj. Då fyllde konstnären Sture Meijer 80 och gav i samband med det ut en ny bok, med titel som sitt namn – en volym i bild och text över ett av våra stora konstnärskap. Boken landade tung och uppfordrande på mitt bord, bemärkelsedagen firades på många håll. Utom på dessa sidor – just då ville livet annat och det blev inget skrivet om utgåvan eller födelsedagen.

Sedan dess har jag någon gång i veckan plockat fram verket, låtit fingrarna löpa över sidorna, läst några rader, försjunkit en stund i glödande ljusdagrar, avgrundsdjupa skuggor, lyssnat en stund till något verks överraskande ackord och tonföljder för att sedan fly iväg till andra, alltid mera brådskande uppgifter, snabbare jobb, rakare texter.

Det borde inte behöva vara så svårt, har jag tänkt emellanåt. Sture Meijers bildvärld är av en sådan sort man fram tills dess man försöker, föreställer sig som lätt att låta sig sjunka ned i och komma upp ur med ett färdigt flöde av ord, liksom indränkt i dess rika, kraftfulla och magnetiska kraft.

Så är nu inte varit fallet och så blev inte fallet, var gång jag öppnat dokumentet med rubriken ”Meijer”, har fingrarna stelnat över tangentbordet.

Så har jag gått en och två lovar förbi skrivarrummet på redaktionen där två Meijerverk pryder väggen, vädjat till dem: ge mig orden för att beskriva er gåtfullhet. Sökt, utan att finna, den språkliga öppningen till den text som kan göra utgåvan om detta konstnärskap rättvisa.

Och försommarljuset sträckte sig över zenit, djupnade mot höst för att störta sig ned i midvintermörker och nu finns inte längre några ursäkter, när årsskifte närmar sig måste texten om 80-åringens bildvärld och bok nå sidorna, helt enkelt för att kultursidesåret får ett felaktigt bokslut med bemärkelsedagen uppmärksammad på fel sida nyår.

Så med klockan och dagarna tickande gör jag så det man aldrig bör göra om man vill skriva något riktigt bra, famlar i textarkiven efter stöd; vad har andra sagt och skrivit före mig?

Där finner jag så oväntat det förlösande, en recension av Gunnar Balgård från Västerbottens museums stora Meijerutställning 2008. Gunnar Balgård skriver; ”det vill till att man mobiliserar sig för att möta detta måleri som en jämlike i språket.” och berättar hur han vid sitt första utställningsbesök fick vända hem med oförrättat ärende, språket gav för tillfället vika. Och jag tänker, att om till och med vännen och den främste av textuttolkare av Meijers bildvärld stundom bekänner sig förlora sina ord inför Meijers konst behöver man kanske inte förtvivla över sitt eget språkliga famlande. Sedan läser jag på nytt inledningsorden i boken Sture Meijer där faktiskt också Göran Hillman, som tillsammans med just Gunnar Balgård och Elisabeth Rasch står för textbidragen i boken, skriver om svårigheten att med språket nå ned i måleriets essens: inför en riktigt bra målning räcker inte språket till, skriver han. Således två bekännelser om den afatiska effekten hos Meijer, vilka skänker insikten om att problemet måste formuleras på annat vis; utmaningen för den som ska skriva om Meijers konst blir i någon mån att uppfinna ett nytt sätt att skriva om utmaningen i att skriva om Meijers konst – ingen enkel sak det heller förvisso.

Varför är styrkan, dragningskraften, det starka uttrycket i Sture Meijers verk så svårt att klä i ord? Jag tänker att kanske ligger svaret delvis i konstnärens obrottsliga lojalitet gentemot den egna inneboende styrkan i det han skapar – ljuset, dunklet, skuggorna, draperas som ett skydd kring verkens kärna, mot alltför snabba texttolkningar, sådana som alltid riskerar att cementera, stänga dörrar för andra läsningar.

Jag tänker också; frågan bör egentligen vridas om ett halvt varv; varför är vi så angelägna om att lägga ord mellan oss själva och en konstupplevelse? För att försäkra oss om att kunna berätta för andra, dela med oss av något fint? För att göra upplevelsen mera begriplig, hanterbar, katalogiserbar?

Vidare tänker jag att vi, för att kliva in i ett konstnärskap kanske behöver våga inta lite av konstnärens egen hållning. Sture Meijer, har jag förstått genom att läsa vad andra skrivit och efter ett sällsynt telefonsamtal till redaktionen en gång för inte länge sedan, är i de flesta andra avseenden bortom själva konsten, en lågmäld person. Ingen som skriver manifest eller bruksanvisningar till sin konst. Många konstnärer säger sig vara sådana, lågmälda, men blir ändå en smula ordrika när det kommer till det egna uttrycket. Sture Meijer förefaller mig vara av en annan sort, genuint trygg i sin tro på konstens, i vidare bemärkelse, självständigt verkande styrka. Kanske kunde vi lära av denna ödmjukhet inför konstens egen kraft?

Tydligast blir hållningen i människoporträtten – här ställer sig Meijer alltid på de avporträtterades sida, kanske förstår han dem inte alltid, men han förhåller sig konsekvent respektfull mot dem han låter befolka målningarna. Låter dem vara i egen rätt, med sina egna gåtfulla agendor, lägger en genomsläpplig, men ändå – hinna mellan motiv och betraktare, ett avstånd som går att forcera men bara för den som tillämpar samma respektfulla bemötande som konstnären själv gentemot motiven. I så mån är Meijers magiska bildvärldar djupt demokratiska, lika öppna för oss alla – vi har bara att själva utforma verktygen för att inför oss själva formulera hur magin drabbar oss.

Jag tänker; är det inte detta riktigt god konst alltid bör handla om. Att presentera en värld och göra den bara nästan nåbar tvinga betraktaren ut i det skutt av ordlöshet där den behöver våga stanna kvar en stund som vill nå insikt om hela det mänskligt gåtfulla.

Visst, det är skrämmande att sakna fast mark under fötterna, men nödvändigt att utsätta sig för då och då och vi ska vara djupt tacksamma för varje konstnär som ger oss tillfälle att tappa fotfästet ibland. Sture Meijer är en av dessa sällsynta, en av de stora.

Nu har jag fått det sagt, på rätt sida årsskiftet, nu låter jag mig åter falla i ordlöshet. Tack Sture – och varmaste grattis i efterskott.