Fanny Ambjörnson går i sin nya bok till botten med den mest laddade av färger – det rosa, färgen som pekar ut maktens rörelser genom både klass och kön.


Den bruna overallen, snabbt uppsliten ur på morgonen efter den första frostnatten, är varm och skön och en skänk från ovan i morgonstressen, men fodret är gräddigt rosa och tillräckligt för att sonen fyra år gammal och i färd med att skapa sig en könsidentitet medelst de påbjudna accessoarerna i blått, brunt, grönt och grått ska bryta samman.

Äsch den är snygg, det är coolt med rosa, försöker vi, föga framgångsrikt.

Vi drar upp dragkedjan ordentligt, se då syns inte det rosa, och så tar vi oss i väg.

Vid dagishämtning frågar jag försiktigt, hur gick det, blev det trubbel med overallen? Vi skakar på huvudet, visst är det sjukt, hur en färg..! Hur kan våra så medvetna genusprojekt ständigt haverera så kapitalt?Jo, instämmer den manlige förskoleläraren och visar sin lillfingernagel, målad illrosa, som ett avväpnande och ett motstånd; men vi får göra vad vi kan, vara förebilder..

Senare, på barngympan, ångar 20 svettiga pojkar och flickor fram i högt tempo. Vid bollövningen däremot, blir det stockning, en av tre bollar är rosa och en liten kö skapas av pojkar som hellre än att kasta med en rosa boll väntar tills den gula, eller gröna blir ledig.

Se där ett axplock rosa situationer en vanlig dag i Umeå 2011, en liten vardagsillustration av en sanning som påminner oss alla då och då, småbarnsföräldrar kanske oftare än andra, nämligen den att rosa är en farlig färg. Farlig, farlig. Farlig i små pojkars världar att bära eller beröra, farlig också när vi använder den i fel nyans eller fel mängd på våra döttrar. Så farlig är rosa att den med fördel kan användas som tillhygge, hos så skilda krigare som queeraktivister som finanshajar. Och det är inte lätt att navigera rätt kring den oroande färgen, hur man än vänder sig har man de rosa huggtänderna där bak.

Den rosa färgen är kort sagt ingen ordinär nyans på paletten, i stället är den den mest kraftfulla vi har när det gäller att forma identitet, kön och klass. Utifrån denna förståelse av det rosa tar socialantropologen och genusforskaren Fanny Ambjörnsson avstamp när hon gräver sig ned mot botten av fenomenet i nya boken Rosa den farliga färgen.

Egentligen är det konstigt att inte fler tagit upp ämnet tidigare, tänker jag när jag med stort intresse följer författaren på hennes rosa resa genom flickrum, föräldragrupper, gayvärldar, dokusåpor, leksaksaffärer, i den politiska debatten, i sporten och bankvärlden. Med tanke på hur slående överens alla är om makten i det rosa är det faktiskt anmärkningsvärt att färgen inte debatterats mer, varit föremål för långt fler studier. Anmärkningsvärt, men signifikant för hela problematiken; det där flickrummet, eller gayvärlden, är platser dit den offenliga debatten sällan söker sig för några längre besök.

Fanny Ambjörnsson är dock väl bekant med dessa platser och griper sig an ämnet rosa med finess, skärpa och kunnighet. I boken, som arbetar utifrån ett kulturvetenskapligt, feministiskt perspektiv, har hon koncentrerat sig på situationer där det rosas laddning framträder och sökt upp personer som upplevs ha ett medvetet förhållande till det rosa, oavsett om det rosa betraktas som negativt eller positivt. Därmed blir fältet brett, följaktligen illustrativt för hur omfattande det rosas makt är genom samhällskikt, ålder, kön. Så mäktigt är faktiskt det rosa, att det sällan används utan att vara ett medvetet val, antingen ett omfamnande eller en protest. Visserligen har användarna eller icke användarna inte alltid den färdigt formulerade analysen klar för sig och sina val, men i samtalen som Fanny Ambjörnsson genomfört under sitt arbete och som refereras i boken framgår ändå hur djupa ideologiska överväganden som omedvetet arbetar under ytan när vi väljer eller väljer bort rosa. Fanny Ambjörnsson möter småbarnsföräldrar som snittar fram sin egen medelklassidentitet genom att mycket medvetet undvika rosa på sina döttrar, hon möter tonårsstjejer som skapar sig rosa rum i det sociala livet för att försäkra sig om sin egen status och position gentemot det andra könet, hon möter 2010-talets nya män som genom det rosa manifesterar hur de avskriver sig traditionens manliga maktanspråk, hon möter queeraktivister som med frenesi omförhandlar det rosas värden genom att överanvända det.

Det är fängslande och intressant läsning, man nickar instämmande åt de exempel som radas upp i boken på den rosa makten. Fanny Ambjörnsson tar sig igenom alla de platser där det hettar till, somliga kända, andra för mig nya, arenor för rosa kamp.

I bokens sista femtedel skruvar hon så till skärpan rejält och ställer den nödvändiga frågan om den rosa farligheten och maktspelen den pekar ut; vad gör vi då med allt detta?

Faran när det rosa blir politiskt är nämligen uppenbar att placera tunga ideologiska och politiska betydelser i en yta och en färg, i kläder och föremål, riskerar att göra kampen till ett individens projekt. Och genom detta därmed spela de kapitalistiska krafterna i händerna och indirekt stödja ett system byggt på yta, individualism och konsumtion. Men med hjälp av bland andra Judith Butler visar dock Fanny Ambjörnsson att vi inte kan välja att enbart rikta ljuset på det kulturella och bortse från de materiella villkoren. Allt hänger nämligen samman; de sexuella villkoren, vilka förhandlas genom det rosa, är nära kopplade till det materiella livet, därmed också grundläggande aspekter i den politiska ekonomin.

Dessutom; för att kunna ifrågasätta en rådande genusordning är det en förutsättning att den synliggörs och att andra alternativ presenteras. Hur, tänker jag, bättre göra detta genom en rosa prinsessklänning i det avseendet lika kraftfull på en fyraåring som på en 24-åring kombinerad med stålhättekängor under en pride-parad eller en 44-årings skjorta under en svart kostym.

Den viktigaste slutsatsen som dras i boken är ändå den om vikten av att, när det rosa omförhandlats färdigt och förknippas mer med kaxighet och styrka än kletig underlägsenhet, söka blicken mot det rosas efterträdare, de nya yttre attribut som vi därefter ska komma att väljer ut för att markera svaghet och underläge.