För sjätte året i rad arrangeras valborgsfirandet på campus och precis som föregående år består kvällen av en salig blandning. Risken med att ha ett program tänkt att tilltala en bred publik är att man inte lyckas tilltala någon alls.


Konferencierer för kvällen är Go’kvälls Inger Ljung och Beppe Starbrink och duon gör ett godkänt jobb med att fylla igen glappen mellan programpunkterna. Umebandet Sideshow stringband kliver upp bland höbalarna på den specialbyggda traktorscenen. Deras egenkomponerade låtar är väldigt starka och trots att kvällskylan börjar bita får jag upp lite värme i själen.

Mellan musikakterna strosar jag omkring bland kaninburar med kaniner i, de största pinnarna med spunnet socker jag sett och ett inhägnat område med ponnyridning. Jag känner att jag befinner mig i ett jobbigt mellanläge mellan att vara barn och att ha barn. Samtidigt ser jag fler som känner likadant. Lite varstans uppmärksammar jag medelålders män som smusslar med öl samtidigt som de, likt högstadieungdomar, spanar över axeln efter ordningsvakter och polis.

Midnight soul band spelar som namnet antyder soul. De är duktiga musiker men av någon anledning svänger inte musiken. Kanske just för att de är för duktiga på att spela. Deras spexiga klädsel talar inte heller till deras fördel. Därefter tänds valborgselden. Jag kan inget om eld men av den hiskeligt tjocka rökmängden att döma tror jag att man eldade fel grejer.

Som traditionen påbjuder spelar stans mest framgångsrika band under valborg. I år är det förstås Syket som står på stora scenen. Trist nog för bandet är ljudet ordentligt dåligt. Dessutom börjar merparten av publiken att bli ganska kalla och Syket får arbeta i uppförsbacke under hela spelningen och bandet känns verkligen malplacerat. Syket ska spela inne på lokal som tillåter feta ljudmattor, inte på en äng med småbarn med munnarna fulla av godisremmar. Jag förstår hur arrangörerna tänker med valborgsfirandet, men det blir inte bra när man försöker nå alla.

JOAKIM LINDQUIST