En av de mer kända förespråkarna för tonsättaren Arnold Schönbergs på den tiden revolutionerande tolvtonsteknik var den österrikiske tonsättaren Alban Berg (1885-1935). Vid torsdagskvällens konsert med Norrlandsoperans symfoniorkester under ledning av chefdirigent Rumon Gamba, framfördes Alban Bergs inte så ofta spelade violinkonsert med den i dag mycket eftersökta unga ryska violinisten Ilya Gringolts som solist. Är det dialogen och den sammansmältande syntesen mellan solisten och orkestern som fascinerar och som ofta är det som kan locka publik? Jag tror det.

Violinkonserten är Alban Bergs sista fullbordade verk, tillkommet under ett febrigt, utsatt tillstånd som han var i och konserten fick titeln Minnet av en ängel. Den avgörande impulsen för verkets tillblivelse kom i samband med Alma Mahlers yngsta dotters tragiska död blott 19 år gammal, en som Alban Berg avgudade. Konserten är musikaliskt märklig, en blandning av tolvtonsteknik och ett klassiskt formideal och för att vara en solokonsert nära nog unik. Jag är ingen direkt älskare av Bergs musik men blev helt överrumplad av konserten.

Solostämman är så långt bort från bravurpassager och hisnande löpningar man kan komma. I stället en musik som tar tag i ens själ och frammanar de där avslöjande rusningarna inombords, som bara viss musik kan åstadkomma. Ilya Gringolts spel kännetecknas av en lågmäld fullständigt kontrollerad intensitet med passion för Alban Bergs musikkonst. Redan i de inledande takterna griper han tag i lyssnaren och ristar in i en ypperlig orkestersamverkan ett musikaliskt vittnesbörd om ett tragiskt människoöde.

Lidelsen och den smärta som Ilya Gringolts violintoner i perfekt intonation frammanar är i sig en vidunderlig prestation. Vackert, längtande och med sorgen och den stora förlusten skönjbar.

Russian Funeral inledde kvällen, en kort marsch för brassensemble och slagverk av engelsmannen Benjamin Britten (1913-1975). Bedövande vackra bleckblåsstämmor ljöd i konsertlokalen och som instrumenten blänkte sedan! Hur kunde en då blott 17-årig Felix Mendelssohn (1809-1847) skriva så mogen och inspirerande musik som ouvertyren till Shakespeares skådespel En midsommarnattsdröm? Den ingick i en svit som tillkom betydligt senare. Mendelssohn målar upp en fantasivärld av fjärilslätta älvor, av förtrollande väsen, av måleriska stämningar som alla kräver ett kontrastrikt orkesterspel, med ömsom precisa träblåskaskader, stråkars ettriga sextondelar och ett musikaliskt leklynne.

Dirigenten Rumon Gamba höll delarna i sviten på ett balanserat sätt men detaljerna i stråkarnas sextondelspassager blev en smula otydliga. Ett perpetuum mobile i ett virvlande tempo kräver precision från början till slut och här tyckte jag mig märka en viss oskärpa. Men stråkarna uppvisade i William Waltons (1902-1983) Två stycken för stråkar ur Shakespeardramat Henry V i stället en innerlig och vacker intonation värdig en orkester av hög klass.