Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Konsten behöver sina outsiders

Kulturkrönikor.
Hos de så kallade särlingskonstnärerna finns en radikal potential att noga värna.
Sara Meidell
Publicerad 16 maj kl. 19:00

Det var ett oroande och fascinerande inslag i sommarlovets stillsamma tornedalsgrönska – konstnärens hus vid vägens slut, markerat med en elegant träskulptur i trädgården. Ett prydligt konstnärshem, men en sommar plötsligt dramatiskt omvandlat genom expressivt måleri som på den röda husfasaden lät färgstarka kvinnogestalter slingra sig, hotfullt och oemotståndligt spännande för ett sommarlovsbarn på besök i byn.

En själslig kris, viskades det som förklaring till ett undrande barn och den plötsliga inblicken i något djupt existentiellt anlade en känsla som jag senare skulle identifiera i andra starka konstupplevelser av verk sprungna med obetvinglig kraft rakt ur ett inre tillstånd.

Senare målades huset rött igen och möten med Rolf Suup som konstnären hette, koncentrerades till Dränglängan, det besöksmål han etablerade i Svanstein. Vackra träskulpturer i vacker miljö, men där mina inre bilder av fasadens kvinnodemoner ändå anlade ett spänningsmoment under besökens glass-stunder.

Minnet av denna tidiga konstupplevelse – av konst som något obetvingligt som måste uttryckas och som finner sin yta, må det vara utanför det vedertagna konstrummet, bokstavligen utanför ramarna – väcks när jag bekantar mig med Kaj Franklin (1955-1997), ett konstnärskap belyst för mig genom konstnärerna Karin Edvall och Johanna Hästö som sammanfattar ett mångåriga arbete med hans konst och liv i en bok som presenteras i Umeå senare denna vecka. Som autodidakt och med ett liv präglat av psykisk sjukdom, med en bildvärld laddad av en helt egen logik som nu möter en publik i etablerat konstrum, placerar sig Franklin i det fält av särlingskonst vars komplexitet och problematik Hästö och Edvall genom sitt arbete sätter ljus på.

Ambitionen är lovvärd, inte minst för att en analys av outsiderkonsten som en konstnärlig kraft utanför etablissemangen ger nycklar till flera av samtidens stora frågor om konstnärlig frihet, ett samhälles öppenhet och tolerans, normer, hierarkier och makt.

Ett intressant replikskifte i kulturtidskriften Opulens blottlägger förtjänstfullt huvudstråken. Här recenseras boken av Mathias Jansson som utifrån resonemang om koppling mellan kreativitet och psykisk sjukdom ställer Franklin mot andra sjukdomsdrabbade konstnärer och analyserar hans bildvärld utifrån hans psykiatriska diagnoser – något som bemöts skarpt i en författarreplik där Edvall och Hästö kritiserar sjukdomsstämplingen likväl som avsaknaden av problematiserande kring begreppet särlingskonst.

I deras resonemang framgår i stället hur begreppet kan användas för att förstå mer om skapandets villkor. Dels gällande den kreativa processen – som den presentation av Franklinprojektet i Japan som återges, där konstnärerna också visat egna verk som de japanska vännerna snabbt pekat ut som outsider art, verk skapade under studietiden, vilket Hästö och Edvall kopplar till den frizon och tid för konstnärlig fördjupning som utbildningstiden erbjuder, innan krav på försörjning och administrativa bördor träder in som hämmande faktorer.

Men också gällande skapandets strukturella villkor finns nycklar att hämta. Att konstnärskapet riskerar bli en klassfråga, där valet att utbilda sig till konstnär är vanligare hos ekonomiskt och kulturellt resursstarka, har färska rapporter visat. I Hästös och Edvalls text läggs psykisk skörhet in som en annan dimension av de privilegierades privilegium. ”En person från familjeförhållanden med större kulturellt kapital kanske tar sig in på en konstnärlig utbildning trots psykisk ohälsa eller missbruk. Någon med andra sociala förutsättningar kan i stället hamna på en parkbänk.” skriver de.

Allt detta manar till bekymrad tanke kring den framtida konstnärskårens konstitution. Illa nog är det om en första sortering sker redan vid utbildningarna, som i de fall de fungerar väl kan erbjuda en fredad zon för såväl kreativitet som för de skörare, men där samhällets resursstarka alltså har ett försprång redan i utgångsläget. Än värre tecknar sig bilden om vi går bortom utbildningens hägn, där denna frist brutalt upphör.

Vilken plats finns för den konst skapad ur erfarenheter utanför samhällets allt smalare normer och yrkeslivets allt hårdare krav, i projektansökningarnas, de underbetalda uppdragens och illa fungerande sociala trygghetssystemens verklighet? Ja, vilken plats ens för konstnärer över huvud taget, i en på många sätt allt mer kulturfientlig verklighet?

Ja – från ett sammanhang i närtid, från just brytpunkten mellan utbildning och yrkesliv, tecknas åtminstone en dyster bild – den pressvisning som ägde rum häromveckan för konsthögskolans examensutställningar, där rektor Swetlana Heger i introduktionen beskrev en tämligen hård verklighet för de studenter som nu lämnar skolan. Mest drastiskt hennes krassa konstaterande att utbildningen inte bara syftar till att skapa konstnärer utan också entreprenörer – yrkespersoner, förstod vi, som nu ska ha givits de bästa förutsättningarna att driva sitt varumärke, odla sina nätverk, jaga sina stipendier och gallerister och samtidigt förmå hålla kreativiteten i gång. Ingen enkel sak, privilegierat utgångsläge eller ej.

Larm om konkreta hot mot konstnärer och konstnärlig frihet oroar från ett Europa av ökande intolerans, men skäl finns att också rikta uppmärksamhet mot sådant som mer subtilt och smygande inskränker konstens rum – till exempel sådant som en krympande mångfald inom konstnärsskrået.

”Poesin måste göras av alla!” löd situationisternas slagord i Paris under majrevolten 1968, vilket Clemens Altgård återger i ännu en intressant text i Opulens om outsiderkonsten. I texten beskriver han dess radikala potential – den som ligger i den definition som William Swislow tillhandahåller i sin tolkning av begreppet outsiderkonst: konst skapad utan hänsyn till etablerade uppfattningar om vad som är konst, utan strävan efter kommersiella framgångar eller vilja att bli erkänd av etablissemanget.

Detta konstnärsideal förtjänar att påminnas om och kan med fördel användas som ledstjärna hos dem med makt över konstens institutioner och resursfördelning, på det att framtida konstnärer utbildas som kan fortsätta ställa frågor om vilken plats samhället erbjuder för lidandet och gråskalorna. För den kreativitet och det egensinne som hämtas bortom normernas regim och som är helt nödvändigt för ett samhälles bevarade friskhet.

SARA MEIDELL

Samtal och bildvisning
På torsdag den 18 maj presenterar Karin Edvall och Johanna Hästö sitt arbete kring Kaj Franklin i Umeå. Bildvisning och samtal i gårdshuset vid Verkligheten på Pilgatan 16, kl. 18.30.

Medverkar med minnen av Kaj Franklin gör också Martin Lundström, Umeå, som arbetade på Lyckebyskolan i Ödeshög där Franklin vistades återkommande under flera år på 1980-talet.

Se fler krönikor av Sara Meidell
Sara Meidell
Följ Sara Meidell
Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten