Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

En kall vår föder längtan efter fri dans

Kulturkrönikor.
Dansens fria livsenergi förbinder den med konstens frigörande revolutionära potential.
Sara Meidell
Uppdaterad 9 maj kl. 19:06

”En absurd parentes i Sveriges historia.” Det var vad Vänsterpartiets Rosanna Dinamarca hoppades att det omstridda danstillståndet skulle gå till historien som, när en enig riksdag i fjol fattade beslut om ett avskaffande. Den märkligaste av lagar skulle nu slutligen upphävas och spontandans skulle åter bli möjligt på barer och krogar, utan risk för rättslig påföljd för krogägare.

Men lika spontandansande är nu inte byråkratin och ännu ett år efter beslut ligger frågan fortfarande under utredning – med fortsatt absurda svängar och turer som följd. ”Nästan skrattretande”, som Umeåkrögaren milt uttryckte det när han för en tid sedan fann sig i polisförhör till följd av ett olyckligt glapp mellan utfärdade tillstånd, då dans ägt rum i lokalerna. ”Det känns helt sjukt.” hans adekvata kommentar till det krav på tillstånd för att låta människor i grupp röra sig i takt till musik, som både kan betraktas som ett symtom på en ohälsosam kombination av förmynderi och myndighetsstyre och i vidare bemärkelse också bär en närmast livsfientlig hållning.

Våren upphäver nu gränserna mellan inne och ute och uteserveringar ersätter inom kort dansgolven som de hetaste zonerna i nöjeslivet. Med en vision om öppnare rymder bjuder de ut sig, men lika reglerade som danstillståndens tiljor är förstås den nöjes- och krogindustri som äger rum ute i stadsrummet. Det handfasta måttandet när Umeås uteserveringar monterades upp i förra veckan gjorde bilden av byråkratins och businessens strama ramar tydlig – mätandet och inhägnandet av exakt yta för att maximera antal rosé- och starkölsnjutande gäster utan att spräcka av myndigheterna utfärdade tillstånd.

Umeå som inhägnad stad har i sommar därmed två parallella spår: sida vid sida med byggarbetsplatsernas stängsel, bakom vilka den nya privatiserade staden växer fram med tydligare fållor för sina medborgare, löper uteserveringarnas inhägnader – det reglerade nöjeslivets staket, som i sin tur blir symboliska som markörer för ett skifte i en hel industri som kommersialiserats, en frihetslängtan och en glädje som kapitaliserats. När sommarens festivaler rullar ut minns vi 80-talister plankningar och åldersgränser, medan våra tonårsbarn köper ungdomspass till alkoholfria festivalzoner till en kostnad en god bit över ett barnbidrag.

Lika förföriskt som dansen och försommarfesterna utlovar frihet och grönskande hopp, lika skoningslösa är alltså de både byråkratiska och kommersiella regelverk och mekanismer som styr musiken och inskränker våra umgängesytor.

Protest mot förmyndarsamhället är en av de liberalt grundade drivkrafterna bakom kampen för avskaffandet av danstillståndet – men i vår finns skäl att framhålla också de argument till försvar för den fria dansen som återfinns vänsterut: försvaret av den maktkritik som dansen genom tiderna burit. Den kraft makten alltid sökt kontrollera och som har sina förgreningar i både historiska och samtida proteströrelser och subkulturer. Här placerar sig dansen mitt i skärningspunkten mellan konst och politik – som en obunden rörelse som kan suggerera och aktivera folkmassor och som samtidigt rymmer potential till ett eget uttryck och möjligheter till självförverkligande och självkontroll.

Som litteraturprofessor Birgitta Holm utsökt klargör det i essäboken Språnget ut i friheten – om ögonblick då konsten blir revolutionär, en bok jag på senare år allt oftare haft anledning att återvända till. Med utgångspunkt i filmen Dirty Dancing och det egna hängivna dansintresset löder hon här samman hur dansen å ena sidan är en kollektiv akt där moral och att stå upp för någon annan har bärande betydelse, å andra sidan hur dansens livsenergi förbinder den med konstens frigörande revolutionära potential.

Våren 2017 är märkligt kall och på vandring genom en inhägnad stad i en omvärld där både det fysiska och det intellektuella rörelseutrymmet tycks krympa, skärps sökarblicken efter varje ting som bär just frigörande potential, ytor för dans. Kommersiellt kapitaliserande på mänsklig livsglädje, förmynderi och sackande byråkratiska maskinerier – allt det finns skäl att dansa vilt i protest mot. Tillkommer våren 2017 med allt högre närvaro i våra offentliga rum gör terrorn, vars hat mot allt som är glädje, dans och konstnärlig revolt gör en längtan efter en utsträckt öl över ett pubstaket, ett danssteg i smyg där dansförbud utfärdats, alldeles akut.

SARA MEIDELL

Se fler krönikor av Sara Meidell
Sara Meidell
Följ Sara Meidell
Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten