Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Redaktionen utanför redaktionen

Kulturkrönikor.
Kultursidans frilansmedarbetare vinner aldrig några priser, men är hjältar i det tysta och praktiserar ständigt kungstanken om kulturjournalistikens uppdrag.
Sara Meidell
Uppdaterad 18 april kl. 21:13

”Bli entusi@smerad!” (10/7 1995). ”Internet - fluga för politiker” (23/5 1996). ”Mejlen fyller 30” (12/10 2001). ”Bättre förstå än förlåta Hagamannen.” (21/6 2006). ”Facebook – kapprustning i vänskap.” (16/10 2007). ”Gubbslemmets tillblivelse.” (22/1 2011). ”Faktaresistens hotar det offentliga samtalet.” (14/1 2016)

Så lyder ett axplock av rubrikerna i VK-arkivets texter signerade PO Ågren, en lista krönt av gårdagens essä ”Framtidens datorer skapar egna språk”. En klassisk PO Ågren-text och därtill den text som markerar hans 500:e på VK:s kultursida, ett jubileum värt att hylla av flera skäl: med ett folkbildande driv, ofta profetisk i sitt specialfält, tillhör Ågren en av de skribenter som är lika välbehövliga som sällsynta i tider av fake news och en universitetsverklighet där tredje uppgiften alltmer sällan tar form i texter för dagstidningarnas kultursidor och för landsortspressens sådana i synnerhet.

Som en av de mest långvariga fasta medarbetarna vid VK-kulturen, var PO Ågren också en av de första av kultursidans skribenter jag träffade personligen efter mitt tillträde som kulturredaktör på VK i januari 2009.

Smått skärrad inför uppdraget att fylla kostymen efter företrädarna Leif Larsson och Anders Sjögren (en kostym vars omfattande storlek många vid den tidpunkten var bra på att allvarsamt påminna mig om), sittande i ett likaledes stort kontor i en alldeles för tyst korridor på en redaktion före kontorslandskapets era, tog jag emot en pigg Ågren som tyckte det var bra att ses öga mot öga i stället för att bara mejlas. En symbolisk redaktionskaffe som senare fortsatt i digital form och ett besök som fick stor betydelse för min känsla för den speciella enhet som en kultursidas fasta medarbetare utgör.

Den stora kostymen jag ärvde var visserligen stundom tyngande – men med arvet följde också i tjänsten en resväska full av fasta medarbetare av yppersta kaliber. Och om verkligheten som nytillträdd kulturredaktör var karg, var deras välkomnande desto varmare. Strax efter PO kom Gunnar Balgård till redaktionen för inspektion av den som blivit satt att hålla fortet vid den kultursida där han haft sin signatur innan vare sig jag eller Ågren knappt var stora nog att fatta en penna – Gunnar, som blivit en kär kollega och som just nu står i nationellt ljus med sin beat-biografi i krönet av ett författarskap. Från Annelie Bränström Öhman så, snabbt en glödande stärkande hälsning om skrivande, kamp och motstånd – så anslöt de en efter en, alla de kända kultursidesskribenterna som än i dag fortsätter sitt långa värv i ständig förnyelse. De lärde mig bli redaktör och utbytet och lärdomarna fortsätter – varje dag är jag tacksam över hur de påminner mig om att redaktörskapet är en kollektiv process, hur de håller radarn på för stämningar och tendenser att belysa, hur de larmar om sidorna tappar tempo, tyngd eller sting, hur de bevakar den relevanta litteraturutgivningen och hur de går i dialog med riksdebatten inom kulturen. Kort sagt, hur de alla praktiserar kungstanken om kultursidans uppdrag.

För ett par veckor sedan korades VK till årets redaktion – en hedrande utmärkelse till en redaktion jag är stolt och glad över att få verka vid, med en kultursida vars arv och tradition ger stort utrymme och en arbetsglädje jag hade önskat att fler av mina kulturredaktörskolleger ute i landet kunde få känna.

Några som aldrig vinner utmärkelser eller hyllas som kollektiv är däremot de medarbetare som utgör den löst sammansatta redaktion ovan beskriven – kultursidesskribenterna i landsortspressen, de som ofta presterar på stilistisk och intellektuell nivå mätbar med storstadspress utan att någonsin nå motsvarande genomslag med sina texter. Inga galor ordnas till deras ära, vilket är synd och skam: i en tid av utbredd misstro mot medier och där analys och intellektuellt djup behöver ruggade ytor i det lokala sammanhanget att ta fäste i, kan betydelsen av deras närvaro i lokalpressen inte nog värderas, dessa slitvargar i det tysta.

I tider av snäva redaktionsbudgetar och koncernsammanslagingar där texter i allt högre grad syndikeras, fortsätter de leverera kvalificerade texter till symboliska arvoden. Trots att karriärmässigt gynnsammare fält allt högre grad lockar, i form av pigga digitala initativ eller, för medarbetarna från en universitetsvärld med allt högre krav på mätbarhet; publikationer som ger akademiska meriter, förblir de trogna dagstidningsvärlden. Utan att ha det stöd och skydd en redaktion erbjuder när hatdrev slår till, ställer de sig därtill ofta i frontlinjen med texter av en sort som ofta provocerar fram just hat och drev.

Mer betryggande intyg för kultursidans relevans än den stadiga frilansredaktion av medarbetare som bidrar till att upprätthålla verksamheten får man således leta efter. I en snabbt föränderlig bransch som våndas över vägval, betalningsmodeller och framtid, är det en vacker bild av tidningen som samhällsaktör, hur de fria skribenterna utanför redaktionerna bidrar till de långa linjernas folkbildning och dagstidningens publicistiska uppdrag.

SARA MEIDELL

Se fler krönikor av Sara Meidell
Sara Meidell
Följ Sara Meidell
Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten