Jenny Markström berättar nu i en intervju i Allers om pappans övergrepp.
Ur Allers nummer 14, 2017

Jenny Markström talar ut om pappans sexövergrepp

Weekend.
Nu berättar Jenny Markström, Umeå, i ett veckotidningsreportage att hon utsatts för sexuella övergrepp som barn.
Anna Lundström
Uppdaterad 31 mars kl. 11:16

I ett reportage i senaste numret av tidningen Allers , nummer 14 2017, berättar Jenny Markström om adoptivpappans sexuella övergrepp, något hon även berörde i VK:s stora reportage om henne.

Jenny kom till Sverige när hon var fyra månader gammal. Barndomen präglades av adoptivpappans missbruk och övergrepp på henne, berättar hon.

I sin blogg skriver Jenny:

”Alla dessa kvällar som jag låg där på mage under täcket i den bruna manchestersoffan, mina vader och fötter vilande i hans knä. Pappa i sin svarta träningsoverall med gula ränder på sidorna. Hans händer därunder på mina barnsben. Sedan strykandet uppför, nedför, lite kittlande under fötterna. Den där sköna, lite pirriga känslan, när det kittlas lagom skönt. Sådär busigt som en pappa får göra, blåsa, pussa, forma det där skojiga pruttljudet, bita lite i tårna.
Där skulle det stannat, vilket det aldrig gjorde.
Vad fick honom att ta sig friheten att kränka mig som barn, en flicka i fullständig beroendeställning till honom?
Vad var det som gjorde så att han första gången passerade mina knäveck och klev över gränsen mellan baksidan av mina lår och innanför trosorna?”

Jennys mamma jobbade ofta kvällar och nätter och det var då pappan oftast började röra henne. Första gången var hon bara åtta år.

– Jag vågade aldrig protestera eller berätta för någon. Jag skämdes, blev stel som en pinne och trodde att det var mitt eget fel. Jag stirrade på lampan i taket och förflyttade mig in i lampan, så att jag liksom var utanför min kropp, säger Jenny Markström till Allers.

Utåt verkade familjen exemplarisk, och pappan var ingenjör. När Jenny var 14 år sökte hon upp skolkuratorn - men fick ingen respons.

- Jag märkte i alla fall inte att någon gjorde något för att hjälpa mig. Desperat bad jag till Gud om att pappa skulle dö, jag höll ju på att gå sönder inuti, säger Jenny.

Kanske är det lättare att förgripa sig på ett barn som inte är biologiskt?

Pappan dog plötsligt när Jenny var 15 år. Jenny kände skuld med tanke på hennes tidigare böner.

– Samtidigt så jublade jag för att han var död. Äntligen var jag fri min plågoande och det var efter hans död som jag och mamma hade vår bästa tid. Hon drack inte längre lika mycket och vi åkte och reste tillsammans. Vår relation blev bättre och nu, äntligen, berättade jag för henne vad pappa gjort mot mig under alla år. Mammas reaktion blev: ”Åh, herregud, varför sa du aldrig något?” säger Jenny till Allers.

Jenny säger i intervjun att hon har funderat mycket på om det finns ett stort mörkertal bland adopterade barn som drabbas av incest.

– Kanske är det lättare att förgripa sig på ett barn som inte är biologiskt? säger hon till Allers.

Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten