Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Stadsbygge för den flexibla medborgaren

Kulturkrönikor.
Av vem byggs staden? Frågan fortsätter skava medan Umeåborna söker sig sina nya stråk mellan byggställningar och lyftkranar där tunga investeringar riktar frågan vidare – för vem byggs staden?
Västerbottens-Kuriren
Publicerad 28 mars kl. 19:00

Förra veckan nåddes vi ute i provinsen av nyheten om Stockholmsmoderaternas senaste giv, att namnge tunnelbanestationer efter företag. Flabba lite kunde man åt detta flåsigt desperata uttryck för privatiseringsiver, men å andra sidan: ett förslag som med pedagogisk tydlighet skulle kommunicera för medborgaren en ny verklighet av krackelerande offentlig infrastruktur och privata hjälpare. Nästa station Ericsson, Spotify, Haymarket, framtiden – men utvecklingen sträcker sig långt utanför SL-nätet.

Det nya offentliga rummet är privat – så lyder också rubriken på tidskriften Arkitekturs temablock i senaste numret, ett pärlband texter av hög bäring för det nya Umeå som tar form. Just Haymarket, Scandic Hotel vid Hötorget, är en plats som här lyfts fram, i den text av Dan Hallemar som genom ett kulturhistoriskt perspektiv på hotellobbyn tecknar hur offentligt och privat här smälter samman i en fastighetsägarvision kring den nya staden.

Hotellobbyn, skriver Hallemar, har klivit fram som den perfekta platsen för nutidens urbana människa, men också som inspiration för vad ett stadsrum ska vara – ett konstaterande som applicerat på Umeås mest dominerande hotellobby finner sin omedelbara giltighet. Svårt är att finna en mer symbolisk plats för politikens vision om Umeå, än Vävens inomhustorg med sina inbyggda fasader av gamla kulturbyggnader, sina incheckningsdiskar och kafé- och restaurangplatser för kreativa möten – och Väven är också ett av de exempel på kommunalt beroende av storföretag för att uppföra offentliga byggnader som Julia Svensson framhåller i sin ledaranalys som en i Sverige ny tendens.

En symbolbyggnad som alltså står sig, både nationellt och lokalt, för den stadsomvandling som i Umeå på senare tid följts av nya exempel i samma linje, med nya spänningar kring tolkningsföreträde av kulturminnesvärden och inflytande i planeringsprocesser till följd. Scharinska, nogsamt renoverad ur kommunkassan och sedan såld till en privat köpare och nu Varmbadhuset, med den töjbarhet i lagtolkning kring rivningslov som det larmats om, är de två senaste symbolbyggnaderna för denna utveckling. En process som varken privata intressen eller politiker med tillväxtmålet högst på sin agenda har skäl att hjälpa medborgaren att förstå.

Så tar fastighetsägarna makten över staden, är rubriken på den essä i tidskriften, av Catharina Thörn, Mats Franzén och Nils Hertting som man kan ta till hjälp för att komma en bit på vägen – här beskriver artikelförfattarna med Göteborg och Stockholm som exempel, hur en så kallad entreprenörsurbanism hotar det offentliga rummet när företagen försöker sälja staden med en win-win-retorik och där kommunen förminskas till en spelare bland andra.

Läsas noga bör också intervjun med David Chipperfeld, arkitekten bakom det omstridda Nobel Center på Blasieholmen, som ger uttryck för en motröst i frågan om ekonomi och byggnader för folket. Protesterna mot Nobel Center, menar Chipperfeld, handlar om en ovana i Sverige av privata finansiärer och en rädsla för privat inflytande. Hållningen känns igen från Umeådebatten, där kritik mot stadsomvandlingen avfärdats på liknande sätt, som rädslor inför den nya ordning som framhållits som naturgiven. Men David Chipperfeld säger också att ”marknaden inte instinktivt vill göra något bra. Men den gör mer om du tvingar den.”

Att detta ej kan ske så länge politiker låter sig förföras av tanken om att politiken och näringslivet har samma intressen, och i den andan sluter sig för insyn i politiska processer och gör sig immuna mot kritik med hjälp av kommunikationsavdelningar som i första hand agerar varumärkesskyddande, det säger sig själv. Som Julia Svensson skriver, med en skarp notering kring det faktum att den nya privatiserade stadskärnan är lika beroende av offentlig välfärds infrastruktur som förser den med kunder; ”med politikens nuvarande marknadsliberala inriktning är det ingen som har helhetsgreppet.” Uppfordrande tung är hennes slutsats, att ett nytt system måste till, med högre krav på bolag som använder staden som vinstmaskin, samt en mobilisering av det offentliga för att skapa en motvikt till det privatiserade offentliga rummet.

Av vem byggs staden? Frågan fortsätter skava medan Umeåborna söker sig sina nya stråk mellan byggställningar och lyftkranar där tunga investeringar riktar frågan vidare – för vem byggs staden?

Tror man på tesen om att hotellobbyn avslöjar stadens vision och drömmar och blickar in i kulturhotellobbyn Väven, blir svaret just den kreativa människa som kulturgeografen Richard Florida skissade fram som mönstermedborgaren. Den som bara behöver sina nätverk, de sociala och de digitala, för att skapa de möten som utgör en del av den nya ekonomin. Den mobila och flexibla stadsmänniskan, med optimala livsvillkor tillhandahållna av en politik designad för just maximal flexibilitet.

Så återfinns också i utzoomat perspektiv samma flexibla medborgare i den eleganta stadskärnans periferier – äldrevårdspersonal som blivit fenor på att trolla fram kreativ flexibilitet där det offentliga ger vika. Barn som redan i förskolan lär sig vara flexibla med sina toalettbehov. Cyklister och rullatorburna som flyr livsfarligt snöröjda cykelbanor och ger sig ut på bilvägarna – flexibla, påtvingat dödsföraktande.

SARA MEIDELL

Annons
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten