Kulturkrönikor

Litteraturen överlever oss alla

Publicerad i söndags kl 19.13 (uppdaterad i söndags kl 20.58)

Kulturkrönikor Torgny Lindgrens anda skänkte en förhöjd medvetenhet över Littfest 2017, om litteraturens dubbelhet – om skörheten, men också dess beständighet och liv bortom det jordiska.

FÖLJ ÄMNEN

Littfest-torsdag, Umeå fylls av tillresta författare, Folkets hus börjar sakta myllra. Samtidigt, alldeles intill, håller Sverigedemokraterna möte. Protesterna lugnare denna gång än sist, i Väven, men partiet detsamma – dess agenda för kulturpolitiken i kommande mandatperiod oförändrad. En sänkt takhöjd för den fria konsten, just vad president Donald Trump dagen innan aviserat i sitt pågående värv att göra USA stort igen – en indragning av det statliga kulturstödet till flera instanser.

Varje år sedan festivalen grundades har Littfest varit ett vårtecken av intellektuellt hopp i en allt dunklare värld. Men så akut som i år har aldrig behovet av litteraturen känts, litteraturen som motkraft mot populism och förflackning, och med ett löftesrikt program var stämningen inför festivalstart beslutsamt entusiask.

Så på torsdagen, mitt i inandningen, beskedet om Torgnys död. Trots oroande viskningar under en tid, ett besked man ändå mottog med stor förstämning – inte nu, inte ännu en av dem vi så väl behöver ha i livet.

Med Littfest i upptakt bar ändå tidpunkten för bortgången märke av hela hans författarskap; en ironisk underfundighet i kombination med ett allvar nära själva livsnerven. Och så skänkte också dödsbudet hos många besökare en förhöjd medvetenhet om litteraturens dubbelhet, skörheten, men också styrkan, dess beständighet och liv bortom det jordiska.

Från fredagsförmiddagens starka öppning då Malin Ackermann i ett bokcirkelsamtal återgav Torgnys ord från en brevväxling bara häromveckan, fanns han med genom hela programmet. Mäktig var den tysta minut just innan Ishmael Beahs framträdande, ett fullsatt Idun som reser sig i vördnad.

Och lika starkt var momentet när den brännande frågan om satirens gränser plötsligt fick ett avklarnat ljus över sig genom Torgny Lindgrens närvaro under samtalet strax därefter, mellan Kent Wisti och Carl-Johan De Geer. Finns det för satiren några no-go-zoner? löd frågan i slutet, där idén om en roast av Torgny Lindgren under pågående Littfest kastades ut som en testballong. Den iskalla tystnad tanken möttes av från publiken och det självklara konstaterandet från De Geer: nej, varför skulle man vilja göra något sådant?, blev en fin påminnelse i Torgnys anda om att vara aktsam med ordens värde, om att lättsamhet kräver sitt ankare, om hur det med frihet att tala också följer plikter om lyhördhet, humanitet, tajming.

Litteraturen bär något förborgat, något som måste få vara fritt från kommunikation, menade litteraturvetaren Anders Johansson i ett samtal om samtalet om litteratur. Detta en markering man med regelbundenhet måste göra: litteraturens privata sfär, mötet mellan läsaren och boken, får aldrig underordnas andra dimensioner i litteraturen.

Samtidigt har vi inte råd att inte ta vara på litteraturens potential i vidare bemärkelse, som motor i samhällsdebatten, som källa till makt och frigörelse – och skrivandets praktik blev därför ett välkommet starkt stråk under årets Littfest. Det självbiografiska skrivandet utgjorde en givande tråd att följa, genom Susan Faludi och Anny Romand, via Pär Westberg och Jason Diakités gripande samtal. Och på frågan jag i vimlet ställde till vänner och bekanta, om festivalhöjdare, svarade flera presentationen i en av de små salarna av Kulturstorms projekt, Med egna ord, där unga nyanlända skriver själva och nu medverkade med uppläsningar.

Samma starka kraft i skrivandet blottlades i ett av de andra mer lågmält lysande samtalen, det mellan Kristina Sandberg och Sven Teglund, vars mor Siri Johanssons dagboksanteckningar gavs ut som bok, Ensamheten värst, i fjol. Det fanns, berättade Teglund, en stolthet i moderns skrivande, att hon kunde fylla ett givet utrymme varje dag trots att inget hade hänt. Hos kvinnan som levat för andra blev skrivandet ett identitetsskapande projekt som också syftade till att skapa ett beständigt Jag – med den uttalade planen att sonen Sven efter hennes död skulle ha dagböckerna.

Under samtalet gavs också en inblick, om än sorgkantad, i litteraturens och läsandets revolutionerande potential – hur Siri aldrig tillät sig ge efter för begäret till läsningen i skräck för att helt tappa ramarna för vardagsplikterna: tänk att bli liggande med böcker långt inpå nätterna, att inte få saker gjorda.

Skrivandet som livsprojekt är också högst konkret hos Gloria Gervitz, den mexikanska författaren som i det under fyrtio år pågående diktverket Migrationer nedtecknat vad hon under Littfest beskrev som i första hand en inre migration, det faktum att vi hela tiden står i förändring. I samtalet med Ida Linde öppnades också för idén om litteraturen som större än dess författare. Man skriver något, och flera år senare ser man att man varit profetisk, sa Gervitz – profetisk, just såsom Susan Faludi i sina stora ikonverk, vilket samtalspartnern Rakel Chukri senare skulle konstatera.

Det är en hisnande tanke, att litteraturen alltid vet mer än dess författare – en tanke som sträcker ut litteraturen över tid och gör den till en kollektiv erfarenhet och egendom, till något som närmast utmanar själva döden.

En uppenbarelse inte helt olik den som drabbar Klingsor i romanen av Torgny Lindgren och som han berättar om under det Littfest-samtal som med Lindgrensk underskruv blev ett av de stora denna festivalomgång, återutsändningen av hans besök 2014. I samtal med Kerstin Wixe återger han scenen då Klingsor kommer hem från skogen med glaset som efter år på en snedställd stubbe ändrat form och nu står och lutar på bordet. Han inser då, säger Torgny, att det finns ingen död materia, döden är ett påfund av oss människor. Ord vi nu, 2017, kan finna en särskild nåd i: ”Döden finns inte. I verkligheten lever allting.”

SARA MEIDELL

Möten där det bränner till

Kulturkrönikor De bästa mötena på scen sker när ämnet engagerar mer än viljan att stå i… ?

Färgen på din hud har betydelse

Kulturkrönikor Först sitter tre vita människor och säger att det är begränsande att… ?

Litteraturen överlever oss alla

Litteraturen överlever oss alla

Kulturkrönikor Torgny Lindgrens anda skänkte en förhöjd medvetenhet över Littfest 2017, om… ?

Berusningen när litteraturen går live

Berusningen när litteraturen går live

Kulturkrönikor På Littfest får författarna och litteraturen plats på samma scen – men… ?

Kommentarsfältens grödor och ogräs

Kommentarsfältens grödor och ogräs

Kulturkrönikor Alla ni män, alla födda före 1995, alla näthatare, domedagspredikanter,… ?

Sara Meidell

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

Artikeln innehåller ett bildspelBildspel
Dikten om mamma tog Arif till Stockholm

Dikten om mamma tog Arif till Stockholm

Kultur 15-årige Arif Gholami läser sin dikt om mamma Fatima på Chiles ambassad i Stockholm. ?

Transfeministisk backlash i Faludis kölvatten

Transfeministisk backlash i Faludis kölvatten

Kulturdebatt Susan Faludi balanserar på gränsen till transfoba föreställningar, skriver Carl Åkerlund efter helgens Littfest. ?

Mest läst på kultur