Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Nordebo: En scen med Susan B. Anthony

Opinionskrönikor.
ÖGONBLICKET. När hon – gråhårig, åldrad, leende och med stor värdighet – klev ut på scenen vid konventet för ”National American Woman Suffrage Association” i Washington en februaridag år 1900, möttes Susan B. Anthony av intensiva ovationer från en känslomässigt laddad publik.
Ola Nordebo
Publicerad 12 mars kl. 22:13

Många hade, skrev Alma Lutz i sin bok ”Susan B. Anthony. Rebel, Crusader, Humanitarian”, tårar i ögonen. Alla insåg att de var med om något speciellt; ett avsked till en person som under så lång tid hade lett den amerikanska rörelsen för kvinnors rösträtt.

Nu, ett par månader in på det nya seklet, skulle Anthony avgå som organisationens ordförande, 80 år gammal. I sitt tal vädjade hon till åhörarna att fortsätta pressa på för rösträtten (det skulle ta 20 år till).

”Jag avgår inte”, sa hon efteråt, ”för att jag känner mig ur stånd att utföra det nödvändiga arbetet, mentalt eller fysiskt, utan att för att jag vill se organisationen i händerna på dem som kommer att leda den i framtiden. Jag vill se er alla i arbete, medan jag är vid liv, så att jag kan skälla på er om ni inte gör det bra.”

Vissa rörelser går inte att hejda, medan kampen pågår. Deras övertygelser, politiska driv, organisatoriska kraft och aktivistiska mod plöjer förr eller senare fåror i de jävligaste av jordar.

Andra kan inte hejda sig själva. Inga föresatser hjälper. När orättfärdighet, ofrihet och ogärningar griper kring sig, tar de till orda, ställer sig i vägen, pekar ut andra riktningar, kräver omgivningen på hållning och blottlägger vad striden gäller i grunden.

Susan B. Anthony (1820-1906) – under mer än ett halvt sekel ledande i kampen för kvinnors politiska, sociala och ekonomiska rättigheter i USA, en föregångare för den internationella feminismen och ända sedan tonåren engagerad mot slaveri och rasism – var en kombination av båda.

För även om hennes allra största tillgång kanske var förmågan att strategiskt och uthålligt organisera en rörelse kring bestämda mål, var hon också moralist. Med moralistens tvång att ta till orda, att mobilisera, i avgörande lägen.

Det var hennes intention, skrev Lutz angående Anthonys sista ordförandeår, att hålla sig till frågan om kvinnors rösträtt och inte kommentera andra kontroversiella ämnen offentligt. Men trots det ”kunde hon inte hålla tyst, när hon konfronterades med orättvisa. Religiös intolerans, bigotteri och rasdiskriminering tvingade henne alltid att ta ställning, oavsett vilken kritik det skulle föra med sig.”

Så när lynchningar och rasförtryck tilltog under 1890-talet, var hon en av dem som varnade och manade till motstånd.

Susan B. Anthony var en av sin epoks mest betydelsefulla politiska ledare, både ideologiskt och organisatoriskt, och en pionjär i all kamp för mänskliga rättigheter som följde på 1900-talet. Må en smula av hennes anda leva i oss.

Ola Nordebo

*************

Några tidigare krönikor i serien Ögonblicket:

Maja-Stina i Svanabränna

Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån

Olika ved, samma eld. Ada Lovelace, konsten, matematiken och algoritmernas tidsålder

Nu prövas vår innersta människosyn på allvar

Att acceptera ett nederlag med ödmjukhet och värdighet

Ögonblicket, Malackasundet, 6 april 1934: Bön för en saknad kamrat

Ögonblicket 15 april, 1947, Brooklyn: en livslång kamp mot rasismen

Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista ut i gråt

Traditionella universitet och det nya fria nätet, hand i hand?

2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

Se fler krönikor av Ola Nordebo
Ola Nordebo
Följ Ola Nordebo
Annons
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten