Ständigt större barngrupper i förskolan i Umeå gör att de pedagogiska målen inte kan nås, påpekar skribenterna. Foto: Erik G Svensson/TT
Detta är en debattartikel. Det betyder att innehållet är skribentens egna uppfattning.

Gränsen är nådd, barn far illa

Debattartiklar.
(2017-03-13) De pågående försämringarna i förskolan har tydliga konsekvenser för barnens och personalens vardag. Sönderstressad personal, blåmärken och barns tårar syns kanske inte i en budget eller ett bokslut, men vissa kostnader kan inte mätas i pengar. Nu gäller det att tillsammans skapa en förskola där resurserna och behoven går hand i hand.
Det skriver tio pedagoger verksamma vid olika förskolor i Umeå.
Västerbottens-Kuriren
Publicerad 12 mars kl. 22:15

Vi som skriver detta arbetar som pedagoger på fem olika förskolor inom Umeå kommun. Vårt jobb är att ge Umeås yngsta medborgare en trygg och utvecklande dag på förskolan.

Vi vill jobba varje dag för att Umeås barn ska få den pedagogiska utveckling de har rätt till enligt läroplanen. Tyvärr kan vi inte göra det längre. I stället kämpar vi för att hinna ta hand om barnens grundläggande behov, som en ren blöja, tröst när man är ledsen och fysisk och känslomässig trygghet.

Nu har vi nått en gräns där vi inte ens hinner med det.

Vi har valt det här yrket av många olika skäl men mest handlar det om att få vara en del i att ge våra yngsta samhällsmedborgare de bästa tänkbara förutsättningarna att utvecklas i hela sitt jag.

Därför är det just nu oerhört smärtsamt att vi får vara en del i hur barn i Umeå i dag far illa på grund av de beslut som den politiska majoriteten i kommunen faktiskt har valt att fatta. Beslut som bland annat lett till att barngruppernas storlek ökat.

Vi pedagoger vill vara närvarande för barnen, varje dag, varje minut. Vi vill vara en del av alla de sammanhang som barnen är i för att lära känna dem och på så sätt kunna utgå ifrån deras drömmar, erfarenheter och tankar när vi planerar verksamheten.

Vi vill utgå ifrån alla den rikedom som varje enskilt barn besitter för att kunna vara medforskande och stöttande i alla de aktiviteter vi har på förskolan.

Med de nuvarande barngruppsstorlekarna i Umeå kommun blir barn osedda, varje dag. Det kan till exempel vara att vi inte ser den ledsamhet som kan uppstå när teckningen ett barn just ritat gått sönder, eller den uppgivenhet som ett barn hamnat i för att barnet inte fått vara med i en lek.

I dessa situationer tvingas barnen ensamma bära sina känslor i stället för att tryggt få vila sig mot en vuxen pedagog som förstår en. En vuxen som varit nära, sett vad som skett och som kan vara ett stöd i hur vi som människor kan agera i svåra situationer som drabbar oss i livet.

En vanlig dag kan barn krypa runt i blöjor fulla med kiss för att vi inte kan gå iväg och byta blöja och lämna gruppen på tio ettåringar som man är ensam med.

Vid flera tillfällen har barn ramlat och slagit sig eller hamnat i slagsmål med varandra utan att en vuxen varit närvarande. Med mindre barngrupper och bättre personaltäthet hade flera av dessa skador kunnat förhindras. Varje gång ett barn skadat sig ska personalen skriva en incidentrapport till skolförvaltningen.

Det gör vi sällan. Skulle varje incident rapporteras skulle vi få sitta och skriva rapporter länge efter arbetstid varje dag. Att skriva rapporten under arbetstid är inte ett alternativ, eftersom vi då lämnar en stor barngrupp med alldeles för få vuxna. De blåmärken, skrapsår och bulor som barnen få varje dag är ett pris som barnen betalar för de nedskärningar majoriteten i kommunen beslutat om.

Situationen som den är nu är oerhört stressade för både barn och vuxna. Bland barnen ser vi hur stressen yttrar sig på olika sätt.

Det kan handla om oro, koncentrationssvårigheter eller en blick som konstant sveper kring rummet för att kunna få grepp om det sammanhang den befinner sig i. I personalrummen nämns utmattning, minnessvårigheter och sömnproblem som några av de problem som pedagogerna kämpar med. Under dagarna får vi i pedagoger påminna varandra om att gå på toaletten för vi ser inte några andra utrymmen till pauser annat än vår lunchrast.

Vi är oroliga att sjukskrivningarna kommer att öka på allvar, både långtidssjukskrivningar men också att vi lättare kommer att dra på oss förkylningar och andra sjukdomar och vi vet att det är näst intill omöjligt att hitta vikarier.

Föräldrar frågar om det varit en bra dag och vi svarar, ja, med tvekan och en klump i magen. Vi vill inte säga ja, men det finns inte tid att säga, nja, det har varit både bra och dåligt, och förklara varför medan de andra barnen inte får någon uppmärksamhet. Eller för att vi likt ett mantra klamrar oss fast vid de bra stunder som barnen varit delaktiga i under dagen för att inte känna oss helt värdelösa när vi går hem för dagen.

Vi vill tillsammans skapa en förskola där resurserna och behoven går hand i hand.

De pågående försämringarna i förskolan har tydliga konsekvenser för barnens och personalens vardag. Sönderstressad personal, blåmärken och barns tårar syns kanske inte i en budget eller ett bokslut, men vissa kostnader kan inte mätas i pengar.

Maja Stolt
Elisabeth Arvidsson
Rosalie Bengtsson
Sanna Eckeskog
Maria Isaksson
Anna Jakobsson
Emilia Karlsson
Lisa Stolt
Maria Öqvist
Eva Åkerlund

Annons
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten