Det är lätt att förstå att Birgitta Ohlssons bok Duktiga flickors revansch retar gallfeber på många, skriver VK:s recensent.
Lotte Fernvall

Förväxlar ideal med ideologi

Bok.
Om Birgitta Ohlsson hade gått på djupet i de egna erfarenheterna hade boken kunnat bli ett unikt vittnesmål, men nu har hon i stället förväxlat ideal med ideologi, menar Annelie Bränström Öhamn om Duktiga flickors revansch.
Västerbottens-Kuriren
Uppdaterad 9 mars kl. 09:00

Så är vi då tillbaka igen – på skolgården, i omklädningsrummen, i bufflet vid skåpen. Någon kommer snart att bli knuffad in i väggen, utskrattad och bortgjord. Några är coola och bestämmer vilka som är Inne och Ute. Andra är nördar, plugghästar, duktiga flickor eller bara töntiga. Sorteringen pågår, alla mönster upprepar sig.

Vi ser det, vi känner igen det, vi har levt det, vi har sett alla filmer och kan ledmotiven till alla tv-serierna. Fast den här gången handlar det inte om Hollywood och fiktion. Inte Glee och någon som får knallröd slush slängd i ansiktet. Inte heller Mean girls och en nykomling som haft fräckheten att slå sig ner vid de populära tjejernas lunchbord utan att fråga om lov. Det handlar inte ens om Oslo och ett avsnitt av Skam – för ingen vill ändå veta var du har köpt ditt läppstift.

Nej, nu är det Sverige i realtid, sent om vintern 2017. Liberalfeministen och förra EU-ministern Birgitta Ohlssons släpper debattboken Duktiga flickors revansch och ett enastående rusk och bang utbryter. Doften av kritdamm, nertuggade blyertspennor och statusstressat skolgårdspositionerande har legat kvalmigt tung över recensioner, poddar och krönikor.

Det kan föralldel sägas att Ohlsson själv sätter tonfallet och väljer rummet. Hon framhåller att det är hit, till klassrummen och skolgårdarna, vi måste återvända för att förstå den duktiga flickans dilemma och möjligheter: ”Ett sammanhang där meritokratin, åtminstone i teorin, borde stå i centrum.”

Meritokratin blir något av ett mantra genom boken. Den är ledstjärnan och formeln för den duktiga flickans väg till förverkligande av sin fulla begåvningspotential. Så långt är jag med – och i de dagbokspartier och minnesbilder som inleder boken finns en sårbarhet, en smärta som griper tag. Om Ohlsson hade haft mod (och vilja) att gå på djupet i de egna erfarenheterna hade boken kunnat bli ett unikt vittnesmål.

I stället väljer hon att stöpa om sitt liv till en feministisk framgångssaga med nyliberal agenda. Hon tackar sin lycka för att hon föddes på 70-talet och fick växa upp på 80-talet, ett ”drömdecennium för duktigheten” – och proklamerar att duktiga flickor gynnas av marknadsekonomi. Samt att liberalerna alltid har öppnat stora famnen och låtit flickorna komma in. Vänstern däremot har sett till att hålla arbetarklassens duktiga flickor på mattan, i kollektivets och klasskänslans namn.

Det är naturligtvis rent nonsens. Ett ohederligt resonemang som förväxlar ideal med ideologi, transformerar visioner till normativa påståenden. Det är en livsfarlig berättarteknik, inte minst i våra dagar, när lögner dagligen ompaketeras till ”alternativa fakta”.

När Ohlsson kidnappar Ellen Keys bevingade uttryck ”förspilld kvinnokraft” och tar det i bruk som sorgband för alla duktiga flickor som inte klättrar, som inte målmedvetet gör karriär – ja, då har jag fått nog. Från en ex-plugghäst och duktig flicka till en annan vill jag hötta med rödpennan och hojta KÄLLKRITIK! Det finns annan frukt än apelsiner. Och det finns banne mig andra rörelser än klättringen uppåt.

Det är lätt att förstå att boken retar gallfeber på så många. Å andra sidan är det omöjligt att sympatisera med de skribenter som så att säga går på slush-linjen i debatten. Värst hittills från Ann-Charlott Alstadt (Aftonbladet 1/3): ”Nej jag gillade aldrig de så kallade duktiga flickorna i plugget för att de alltid spelade safe. [---] De var noll intresserade av kunskap, de ville bara prestera. Det enda de kunde var att passa in och plugga.”

Hur ovärdig en sådan retro-pubertal attityd och retorik än kan tyckas vara, så fungerar den. Den triggar ofelbart i gång samma mekanismer, trycker på samma ömma punkter, får oss alla att falla in i samma förutsägbara sociala koreografi, nu som då.

Vi som är gamla pluggisar vet att detta är den coola, populära tjejens prerogativ: att skamma de duktiga flickorna, att få oss att vilja göra kollektiv avbön och gömma böckerna. Och för död och pina inte briljera med hur pålästa vi är, försåvitt vi inte sitter i buren i På spåret.

Som numera fullvuxen duktig flicka med arbetarbakgrund får jag hålla i mig för att inte ge ett par tjuvnyp tillbaka, åt båda hållen. Bara för att återställa proportionerna, påminna om var de riktigt strömförande maktstrukturerna löper – och vem som anpassar sig till vad. Och varför det alltid är en värdelös strategi att ställa den ena gruppen av flickor och kvinnor mot den andra. Det står ett patriarkat och skrattar i slutet av varje sådan catfight.

Alltmedan vi står på skolgården och blänger på varandra. Frågan är om det är här vi vill vara?

ANNELIE BRÄNSTRÖM ÖHMAN

Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten