Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Barnjournalens arv ett vapen i faktaresistensens tid

Kulturkrönikor.
Det svenska barnperspektivet i nyhetsjournalistiken en linje som skulle vara väl förtjänt av internationell export.
Sara Meidell
Publicerad 28 februari kl. 19:00

Varför dör de, just som vi behöver dem som mest? Många gånger under det senaste året av stora ikoners frånfälle har man haft anledning att ställa den frågan – nu senast med mer akut desperation i tonfallet, vid Hans Roslings död för några veckor sedan. Just när vi som mest behövde fakta och intellektuell hederlighet, en förlust av den person som förkroppsligade precis detta och därtill hade lyskraft nog för att konkurrera på de media-estrader där de politiska slagen just nu avgörs.

Samma konstitution, men i mer lågmäld skala, hade journalisten Bengt Fahlström, tv-legendaren som mellan 1972 och 1988 ledde SVT-klassikern Barnjournalen – en journalist och en tv-personlighet som förenade stillsam lyskraft med en total dedikation till fakta och sanning. En barnens grindvakt mot ignorans, som när beskedet om hans dödsfall i helgen kom, väcker en känsla av förlust från samma kapital som Rosling besatt. Något vi kände som garanter för en värld styrd av sanning och fakta, nu borta.

I den direkta chocken efter valet i USA var det en av de mer perifera artiklarna som för mig fick allvaret att kännas mest hudnära: en krismanual, publicerad i en av de stora dagstidningarna, för hur vi skulle förmå prata med barnen om valutgången.

I all enkel pragmatism sammanfattade artikeln den bisarra politiska verklighet vi nu stod inför – en världsledare utsedd genom demokratiska val, där trauma-bearbetning enligt samma modell som efter stora katastrofer nu alltså var påkallad – men blev samtidigt ett kvitto på den naturliga instinkt som slår till i kriser: hur skyddar vi barnen?

När världen skälver blir barnen våra projektionsytor för både oro och desperat framtidshopp och frågan från artikeln som blivit inneboende i våra föräldraskap de senaste månaderna – hur pratar vi med barnen om Trump? – är en fråga som fortsätter beskriva det turbulenta tillståndet kristallklart. En politik omöjlig att förklara på ett barns nivå, en framtid så diffus att den ter sig orimlig att presentera med den trygghet man måste kunna kräva av en föräldraröst.

Troligen hade samtidens kaotiska läge varit en utmaning även för Barnjournalen, men nog framstår Bengt Fahlström som en av dem i den svenska mediehistoriken som hade varit bäst skickad att ta sig an en barnanpassad rapportering. Även utan infärgning av ett nostalgiskt skimmer hos en 1980-talist uppvuxen med den tryggt återkommande jordgloben i studiofonden, förblir Fahlströms hållning och yrkespraktik något att i dag framhålla som en ovärderlig modell för nyhetsförmedling för barn.

Med sitt ovillkorliga barnperspektiv och enträgna arbete för att kräva likvärdiga resurser för barnen som till de vuxna, drev han inte bara ett gediget nyhetsarbete – med raderna av knattereportrar bidrog han också till en pedagogisk dimension av nyhetsarbetet och en uppvärdering av journalistiken och journalistrollen: tydligt i raden av tidigare knattereportrar som gick vidare till ett yrke som journalister, men sannolikt också i form av en nu vuxen generation nyhetskonsumenter som genom en identifikation med Barnjournalens knatteteam gavs en förhöjd förståelse för ett journalistiskt hantverk.

Fahlströms bortgång ger en påminnelse om ett arv som är en guldtråd i den svenska medietraditionen, synen på barn som fullvärdiga samhällsmedborgare och en bildningsambition med djupa rötter, där outtalad konsensus rått om vikten att fostra kritiska individer och engagerade nyhetskonsumenter.

Men det hoppfulla här, är att det inte var bättre förr – i en bred palett program och publikationer förvaltas arvet fortsatt väl i dagens medielandskap. I den depremierande verklighet som råder är det betryggande att notera ett intresse som syns lika stort och ömsesidigt från föräldrar och medier för att mota faktaresistens och mediehat från späd ålder. Lilla Aktuellt har under en stökig tid varit en stabil följeslagare för föräldrar och lärare i kommunikationen med barnen om världsläget och nu nyligen ryckte självaste Bamse ut för att i samarbete med bland andra Umeåforskaren Elza Dunkels prata källkritik med sina barnläsare – ett grepp som uppmärksammades internationellt, av såväl Financial Times och BuzzFeed. Och därtill kommer nu även ett statligt initiativ i form av Socialdemokraternas föreslagna handlingsprogram mot faktaresistens där bättre utbildning, speciellt i skolorna, är en av delarna.

Den svenska familjepolitiken och det svenska barnperspektivet är en stående favorit för omvärlden att fascineras, förtjusas, förskräckas och raljera över – ett av de fält som tecknar den hybrid av skandinaviskt paradis och det armodets socialistiska skräckvälde som just nu hovrar i en urspårad USA-debatt om svenskhet.

Är det något man skulle önska kunnat få bita sig kvar i ett amerikanskt medvetande när denna absurda debatt klingat ut och det märkliga fönster som öppnats mot det mytiska landet i norr åter stängts, är det väl detta barnperspektiv på nyhetsjournalistik, denna fåra i ett vidare arbete för hur starka demokratier byggs.

Tidigare utrikesministrar som powertwittrar kan vara det som krävs i en pågående eldstrid, men utan en Barnjournalen eller ett Lilla Aktuellt som från tidig ålder kan fostra trogna men kritiska nyhetskonsumenter och bädda för en tilltro till traditionell nyhetsjournalistik, bygger man explosiva och instabila kommande generationer.

SARA MEIDELL

Se fler krönikor av Sara Meidell
Sara Meidell
Följ Sara Meidell
Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten