Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Nordebo: Umeå måste stå upp på allvar mot antisemitiskt hat

Opinionskrönikor.
När Carinne Sjöberg kom till Judiska föreningens lokal i Umeå på fredagsmorgonen, satt återigen ett klistermärke från Nordfront.se på en av fönsterskivorna. Bilden på klistermärket föreställde Hitler, och budskapet var glasklart.
Ola Nordebo
Publicerad 24 februari kl. 20:39

Så trakasserierna av Judiska föreningen fortsätter i en stad där människor med judisk härkomst ofta känner sig tvungna att ligga lågt, att dölja sina identiteter och omgärda arrangemang med stort säkerhetstänkande, av rädsla för antisemitiska attacker, för sabotage och glåpord.

Diskuterar vi det tillräckligt? Har vi erkänt allvaret i situationen?

Runt om i Sverige berättas om liknande erfarenheter. Och som Sofia Nerbrand skrev om i måndags här på ledarsidan, delade förra veckan svenska nazister från Nordfronts ”Näste 1” ut flygblad med budskapet att Förintelsen aldrig ägt rum, samtidigt som den 92-årige överlevaren Emerich Roth föreläste inne på Åsö utbildningscentrum i Stockholm “om de ohyggligheter han bevittnat i fem koncentrationsläger”.

Det är, konstaterar Sofia Nerbrand, ”skamligt och oanständigt att han – och de 6 miljoner judar som dog – trakasseras på detta vis.”

Vrede, sorg och rädsla måste prägla reaktionerna i stunden, och känslorna under dagen, när en judisk förening som den i Umeå gång på gång tvingas uppleva sånt här. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?

Men som många berättar om i liknande situationer, finns också en känsla av utsatthet och stor ensamhet, när det antisemitiska hatet drabbar på det här sättet. En oro släpper inte taget: Upprörs det omgivande samhället på allvar, engagerar det sig på riktigt och utan ursäkter mot antisemitismen, den lokala likaväl som den globala, den samtida likaväl som den historiska, den politiska likaväl som den religiöst betingade?

Bryr sig Umeå – staden som så gärna ser sig som bättre, finare och mer engagerad än alla andra, som skryter både inför andra och inför sin egen spegelbild om toleransen och mångfalden som råder här – bryr sig det härliga Umeå på allvar när judar i staden är rädda för att visa sina traditioner och sin tillhörighet, sina möten och aktiviteter, öppet?

Jag är inte så säker på den saken, tyvärr.

Finns det fortfarande inslag av horribla reservationer i reaktionerna på övergrepp mot judar, fördomar som inte släpper taget? Avfärdas händelser lätt som enskilda fall, undantag onödiga att uppmärksamma?

Anförs fortfarande, långt från mikrofoner och kameror, den israeliska bosättningspolitiken och konflikter och övergrepp i andra delar av världen, som skäl att relativisera utfall av judehat i Sverige och vägra att entydigt ta ställning mot rasism och våld som drabbar judar?

Är ilskan över att judar känner sig rädda för att visa sin identitet öppet i Umeå begränsad, ljummen, återhållen, just därför att det handlar om judar?

Jag befarar att svaret, åtminstone i viss grad, är ja.

Antisemitismen har otäckta traditioner även i Sverige, och i många läger. Inte bara inom den extrema högern. Även den yttre vänstern har länge varit präglad av antisemitiska tendenser, hur känsligt det än är att påpeka och hur utskälld den än blir som påtalar det.

Och så har det alltid funnits en slentrianmässig svensk salongsantisemitism inom delar av etablissemanget, som först på senare år börjat kallas vid sitt rätta namn och utmanas.

Sammantaget har detta gjort att arbetet mot antisemitism förblivit halvhjärtat och besvärat, och att det i Umeå kanske länge ansågs helt överflödigt (detta är ju trots allt Umeå, toleransens högborg på jorden, eller hur?).

Självklart har det skett oerhört viktiga insatser med helt annat engagemang och starka övertygelser för att skapa medvetenhet och kunskap om antisemitismens långa historia.

Dåvarande statsministern Göran Perssons initiativ till Forum för levande historia och boken ”...om detta må ni berätta... En bok om Förintelsen i Europa 1935-1945 ” förtjänar djup respekt och har haft stor betydelse. Föreläsningssatsningar på skolor, temadagar, lärare som engagerat sig – mycket gott har hänt, i arbetet mot antisemitism och islamofobi (som också finns i Umeå), och i kampen mot alla former av rasism och främlingsfientlighet.

Ändå känner sig – tror jag, det här är min förmodan – grupper som är utsatta för detta brutala hat, i det här fallet Judiska föreningen i Umeå, inte helt säkra på att samhället står upp för dem på allvar när det gäller, inte helt övertygade om att omgivningen förstår allvaret, rädslan och den historiska bakgrunden till det som pågår.

Kanske har det blivit bättre i Umeå på senare år, kanske har jargongen hyfsats, kanske har ögon öppnats, även när det gäller den lokala antisemitismen.

Att den politiska viljan funnits och finns i kommunala ledningar betvivlar jag inte. Men kanske har medvetenheten om problemet blivit större på senare tid.

Låt oss hoppas det. För de som lovsjunger Umeås mångfald och tolerans, som kråmar sig av glädje över att få bo i en sådan tillåtande miljö, har en del blinda fläckar och har inte lyssnat till alla umebors erfarenheter.

Umeå måste stå upp på allvar och utan reservationer även mot antisemitiskt hat.

Ola Nordebo

Se fler krönikor av Ola Nordebo
Ola Nordebo
Följ Ola Nordebo
Annons
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten