Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

En oroande beröringsskräck inför det svåra

Kulturkrönikor.
Beslutet att sända tillbaka kyrkokonsten en anmärkningsvärt tung symbolhandling.
Sara Meidell
Uppdaterad 21 februari kl. 20:00

Att våra heliga rum står inför prövning är en, i vid bemärkelse, klar lägesbeskrivning – en galen världsledare stökar runt i demokratins innersta kärna, institutionerna vacklar.

Men också mer konkret står detta faktum klart; i sekulariseringen utbredning utgör våra kyrkor ett växande kulturarvsproblem. Vem, är frågan som blivit alltmer akut sedan stat och kyrka skildes åt vid millennieskiftet, ska ansvara för att förvalta det kyrkliga kulturarvet när kostnader för underhåll stiger i samma raska takt som kyrkobesökarna minskar – och hur ska det gå till?

Sverige ligger i lä jämfört med övriga Europa där utförsäljningarna av kristna kyrkor sker raskt och har pågått under lång tid. I Tyskland, skriver Ingrid Sommar i ett reportage i Arkitektur (1/2016) har minst 500 katolska kyrkor sålts ut under det senaste decenniet, medan Church of England stänger ungefär 20 kyrkor om året. Men även här ser vi nu, i form av kyrkor som konverterar till reklambyråer, eller bostäder åt en ekonomisk elit (eller som i det omvända fallet i Korskyrkan i Umeå, där själva kyrkofunktionen i den planerade ombyggnationen kvarstår, medan byggnadshistoriska värden går förlorade), hur frågan om hur kyrkornas arkitektoniska och kulturarvs- betydelse ska uttolkas och förvaltas i en sekulariserad värld, är en fråga som blir alltmer brännande också i en svensk kontext.

Brännande, både principiellt och sett till folkligt engagemang, är också frågan om den omstridda konsten i Johanneskyrkan i Vännäs – en händelse som kanske bättre än någon annan sammanfogar frågan om kyrkorna och kulturarvet med de senare årens debatt om konstnärlig frihet, censur- och yttrandefrihet.
Att 2017 skulle bli året då de, under 20 års tid omdebatterade konstverken av Theo Forrer, definitivt plockas ned är ett tydligt märke av en tid. Inte bara speglar kyrkobeslutet samtidens lika starka fixering vid bilder som dess skräck inför dem – som om bilderna skulle kunna göra mer skada än de sår som den verkliga farorna, politiken, miljön, krigen, åsamkar, som om ingen läkande kraft fanns i även de plågsamma bilderna. Intressant är också hur barnen i Vännäsbeslutet fått en framskjuten position i debatten, i linje med de riktigt såriga yttrande- och censurdebatterna på senare år där just barnkulturen varit central – och vidare, hur den pragmatiska lösning som hittills tillämpats för att skydda barnen från det alltför starka, bland annat genom att bilderna tagits ned vid skolsammankomster, inte längre anses tillräcklig. Nu ett definitivt väck och ve.

Att klubban nu faller till beslut om återsändning av verken kan ha sin koppling till en överladdad konstdebatt, men även en kyrkans kris skulle kunna läsas in. En ängslan inför medlemsflykt och en brist på självförtroende speglat i det argument som framhållits som grund för beslutet, att kyrkan ska vara en skyddad trygg plats – ett argument vars panikartade tonläge avslöjas när det vänds 180 grader; för var om inte i en trygg miljö ska alla känslor få finnas, även de svåra? Var, om inte i kyrkan, ska resurser finnas för att härbärgera hela livets spektra, alla dess svårigheter? Och hur, med hela den palett av innovativa verksamheter som finns inom den moderna kyrkan, från meditation till datingträffar, kan ett konstpedagogiskt närmande till verken te sig så omöjlig att inte ens visning i separata rum kvarstår som ett alternativ, utan bara ett avskaffande av verken återstår.

Den beröringsskräck inför historiens och samtidens mörker som uppvisas i beslutet om konsten är allvarligt i sig – men det verkligt oroande är den syn på sin roll som förvaltare av ett historiskt kulturarv som kyrkan också signalerar. Inte bara gör man sig av med en del av en kulturskatt som, oavsett hållning och läger i sakfrågan, rent objektivt utgör en integrerad del av både kyrkans historia och ett märke av samtidsdebatten – men vad värre är, man berövar också kommande kyrkogenerationer mandat att fatta andra beslut. Stänger dörren för möjligheten att nya tolkningar av de i dag ”hemska” verken kan komma att göras – detta en faktiskt anmärkningsvärt tung symbolhandling.

Gråzonen gällande kyrkans formella ansvar för kulturarvet, det helt riktiga faktum att kyrkan inte kan betraktas som en konsthall eller ett historiskt museum, gör Johanneskyrkans väg fullt möjlig och formellt sett klanderfri – samtidigt kan man vända på detta faktum genom att påminna om hur det i dessa tider är just i gråzonerna som de mest avgörande ställningstaganden och beslut sker.

Ida Ölmedal understryker i en läsvärd text i Liberal Debatt (2016/6) om yttrandefrihet, att denna inte kan ses som enbart en negativ rättighet som staten ansvarar för att upprätthålla. Det är, menar hon, lika viktigt att andra aktörer, som de privata gallerierna, konsthallarna och bokmässorna, ser sitt ansvar för att yttrandefriheten går att utöva i praktiken.

En parallell till resonemanget kunde tecknas i fallet Johanneskyrkan, där ett bevarande av Theo Forrers verk hade utgjort just ett sådant bredare greppat ansvar, men för ett kulturarv. Är det någon gång i historien som dessa krävs – de robusta institutionerna, aktörer som i fråga om försvar av yttrandefriheten och konsten greppar bredare än det som plikten kräver – är det nu.

SARA MEIDELL

Se fler krönikor av Sara Meidell
Sara Meidell
Följ Sara Meidell
Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten