Opinionskrönikor

Nordebo: Det är så här det börjar när fascismen försöker ta över inifrån

Publicerad 29 januari 2017

Opinionskrönikor Det är så här det börjar, när fascismen försöker ta över inifrån.

I Vita huset styr nu en anhängare av tortyr. Muren mot Mexiko ska byggas. Trumps rådgivare, tidigare chefen för högerextrema Breitbart News, Steve Bannon – som häromdagen uppmanade medierna att ”hålla käften” – ska ges en plats i USA nationella säkerhetsråd. Ett totalstopp för det amerikanska flyktingmottagandet införs 120 dagar framåt. Under 90 dagar ska resenärer från sju länder med övervägande muslimsk befolkning – Iran, Irak, Libyen, Somalia, Sudan, Syrien och Jemen – inte längre ges visum till USA. Och hjälpsökande från krigets och den humanitära katastrofens Syrien ska hindras att nå USA på obestämd tid.

Även om det svider i ögonen, får vi inte falla för frestelsen att titta bort, tänka på annat, tala om något trevligare eller kisa så desperat att alla framstår som lika goda kålsupare.

Det finns ingen omväg runt eller genväg förbi den nakna kamp om institutioner, lagar, våldsmonopol och regelverk, som väntar i västvärlden kommande fyra år.

Donald Trump som USA:s president representerar en typ av makthavare som inte kan väntas ut eller skämtas bort, utan som måste bromsas, bemötas och ringas in med demokratins alla medel, politiskt och juridiskt, för att det öppna, liberala, demokratiska rättssamhället ska kunnas räddas.

Utifrån den insikten måste motståndet organiseras, göras seriöst, förbli nyktert, undvika egen extremism och hållas brett och inkluderande. På olika nivåer, i olika allianser och med olika tidsperspektiv.

Har inte nationella och internationella institutioner ryggrad nog att stå emot, har inte Trumps republikanska parti substans nog att via representanthus och senat säga stopp i tid, har inte ledare i andra länder omdöme nog att gå ihop i ett gemensamt motstånd, har inte medier självbevarelsedrift nog att titta upp från Twitter och avstå från de värsta formerna av själlös klickjournalistik, lyckas inte organisationer och arrangörer hålla egna, sekteristiska tendenser i schack – då har Trump goda utsikter att befästa sin makt, tvinga motståndet till resignation och få många efterföljare i både USA och Europa de kommande decennierna.

Makten formar och skapar normer, förskjuter gränser, bryter upp tabun och får opportunister att flockas kring grytorna. Och det är om makten – den verkliga, institutionella – striden står.

Brygden av rasism, främlingsfientlighet, auktoritär nationalism, antiliberalism och identitetspolitik som Donald Trump gjort till sin, med många aningslösa hjälpredor från höger och vänster, går varken på kort eller lång sikt att förena med ett öppet, liberalt, demokratiskt samhälle där mänskliga rättigheter står i centrum.

Men i värsta fall kan den inom bara några år börja bli norm för västvärldens debatt och politik, åtminstone i högre grad än någon kunnat föreställa sig. Tendenserna finns där redan.

Åtskilliga i den svenska debatten har, om vi ska vara ärliga, flörtat med liknande stämningar som Trump de senaste åren:

Ropen på stängda gränser och andrum i kombination med varningen om en annars förestående samhällskollaps.

Beskrivningen av ett för stort inflöde av invandrare och flyktingar som ett slags kollektivt abstrakt hot mot lag, ordning, välfärd, ekonomi, pensioner och nationella värderingar.

Indelningen av människor mot deras vilja i kollektiva kategorier och identiteter, som anses väga tyngre än individuella egenskaper och erfarenheter.

Och idén att extrema krafter bäst hålls i schack om man släpper in dem i olika former av regeringssamarbeten, ger dem ökad institutionell makt och ökat ansvar och sedan hoppas att de ska ta reson.

Trumps första vecka som president, är ett av många tecken på hur aningslös de teorierna är.

Nyfascismen, liksom kommunismen och andra i grunden totalitära ideologier, kommer aldrig att erkänna det komplexa och nyanserade i människor liv, aldrig vilja se målkonflikter och kompromisser, aldrig söka sätta sig in i andra erfarenheter, aldrig förstå svagheter och ömsesidiga beroenden i relationen till andra. De kommer, när de ges chansen, alltid att sträva efter den totala underkastelsen, den totala kontrollen, den totala identiteten, det totala på alla områden, så långt det går och omgivningen tillåter.

Donald Trumps USA är förstås inte dömt att gå i den riktningen. Där finns starka demokratiska institutioner som kan, och sannolikt kommer att, hålla emot. Men om motståndet ändå skulle utebli, om resignationen snabbt skulle slå till, kommer han att fortsätta i samma stil som han börjat, hänsynslöst.

***

”Every human being must be viewed according to what it is good for. For not one of us, no, not one, is perfect. And were we to love none who had imperfection, this world would be a desert for our love.”

(Thomas Jefferson)

Inga tidigare presidenter i USA:s historia är enkla att ha som förebilder, och alla har syndaregister, ibland svåra och långa. Donald Trump ska inte förvandlas till en karikatyr eller reduceras på samma sätt som han reducerar andra. Det är viktigt att ha i minnet. Men det betyder inte att den sakpolitik han vill driva och den ideologiska grund han står på, inte ska kallas vid rätt namn.

Självklart rusar nu de till som framför allt verkar arga över att kritiken mot Trump är för hård som vill ge upprördheten över honom ett slags töntstämpel, men som inte verkar ha så mycket att säga om den sakpolitik han faktiskt börjat bedriva med full kraft. Så inleds en anpassning.

Nåja, det var väntat. Att vilja avdramatisera de nyauktoritära – om det så är Trump, Putin, Erdogan eller någon annan – att vilja relativisera förtryck och övergrepp, ligger i tiden.

Värre är att det under ytan på de förtvivlade, förbannade protesterna mot Trumps sakpolitik – juridiska, politiska, fysiska, mediala – redan börjar anas en första våg av vemod i västvärlden.

Inte för att 2000-talet fram tills nu skulle ha varit utan ett förfärligt mörker av hyckleri, jävelskap och katastrofer, eller att USA:s roll i världen, inte heller under Obama, skulle ha varit lätt att välkomna eller bejaka.

Men det hot som nu tornar upp sig, är ändå av ett allvarligare slag. Och det ligger nära till hands, att drabbas av nedslagenhet och sorg. Över ett plötsligt skifte i nyauktoritär riktning. Över att behöva ta avsked av en framtidstro. Över att tvingas ge upp framsteg och förhoppningar om åtminstone ett uns av gemensam solidaritet med andras värsta lidanden, om en grund av tolerans och frihet, om miljöansvar och individualism, om resor, rörlighet, handel, globalism och mångfald, som kanske var oss kärare och mer oreflekterad, än vi förstod.

En sådan resignation, allvarlig och medveten men ändå på något sätt förlorad och hjälplös, väntar i kulissen; en resignation, som kan vara så lockande vacker, rofylld och befriande en kort stund, innan den brutala verkligheten, med sin konkreta maktutövning, med sina följder, med sina mornar efter, gör sig påmind igen.

Den första motståndshandlingen i dag, för humanism och medmänsklighet, är att stå resignationen emot. Resignationen underskattar och glömmer bort alla de processer, initiativ, insatser och verksamheter som utanför, nedanför och bortom politiken, över gränser och på fria, öppna mötesplatser, formar och lägger grunden för ett samhälles framtid.

Den här maktkampen är oundviklig. Men den har bara börjat och den är långt ifrån förlorad.

Ola Nordebo

  • Pelle

    Vilken betydelse har migrationspolitiken haft för nyfascismen i Sverige? Skulle den ha vuxit så snabbt om vår migrationspolitik begränsats till skydd för människor på flykt? Och på en nivå som vi klarat av? Vad händer om ett i-lands migrationspolitik innebär att alla som kommer hit och anmäler sig som asylsökande släpps in och får rätt till hela välfärdsapparaten? Det vet vi nu. Eller, vi vet åtminstone det vi tillåts veta. En oansvarig migrationspolitik resulterar i motkrafter. Så vems fel är framväxten av nyfascism i Sverige? Vems fel är det att kriminella gäng av invandrarungdomar gör det de i praktiken tillåts göra? Vems fel är det att nynazister kan rekrytera? Jag skyller på de som ville ha den politik som tillämpades innan regeringen panikartat drog i bromsen. Jag skyller på de som undanhåller oss information om följderna av den politiken. Jag skyller på de som stämplar kritiker som rasister och på de som låter de som stämplar komma undan med det.

    • Kim

      Hur många klarar vi av?

      • D

        Bra fråga vad vi kan konstatera med tidigare förd politik så torde svaret vara mindre än på 90 talet. Då problemen i problemområdena främst verkar härstamma från andra generationens invandrare som anlände då.

        Därmed inte sagt att vi inte skulle kunna klara fler men då måste politiken förändras. Nu när vi har hat ett rekordstort mottagande vill vi nog gärna undvika den utveckling som har varit från tidigare kullar. Så att vi inte får riktiga ”no go zoner” om 20 år till

    • Carl

      Suveränt skrivet. Mitt i prick!!

    • Björn Johansson

      Jättebra skrivet. Men de som borde ta åt sig har ju visat sig vara extremt faktaresistenta.

    • Göran Furstedt

      Menar du att de som du skyller på är alla utom SD?

      • Pelle

        Det där var väl ändå att banalisera? Det finns gott om folk inom övriga partier som inte är nöjda med hur migrationspolitiken förts och följderna av den.

    • Göran Furstedt

      Fascismen i Mussolinis Italien frodades utan invandrare och nyfascismen skulle nog kunna rekrytera idag även utan invandring. De krafter som verkar är betydligt mera komplicerade än så. Bristande fördelningspolitik, avdrag för att få sina kristallkronor putsade, högre skatt på pension, arbetslöshet och utslagning från en alltmer krävande marknad för arbete osv. Inte ens i hitlertyskland var det invandring som var måltavlan. Resonemangen du för banaliserar, typiskt för hur nyfascistpropagandan ser ut idag.

  • Chuck Norris

    Det var ingen som målade fan på väggen när Obama 2011 stängde gränsen i 6 månader för muslimer från Irak p.g.a. risk för terror. Nu när gränsen stängs 3 månader ropar man rasist! Är inte risken betydligt högre idag?

    • Far Bror

      Trumps allmänna inreseförbud från 7 länder och Obamas begränsning av flyktingar (enbart) från Irak (enbart) kan inte riktigt jämföras. Obamas begräsning av flyktingar kom sig av ett specifikt hot just där och då. Och till och med under den begränsade perioden kom det ett flera tusen flyktingar från Irak till USA. (Källa: politifact.com)

  • Göran Furstedt

    Ola Nordebo inleder sin krönika med: ”I Vita huset styr nu en anhängare av tortyr”. Du agerar räknenisse och avslutar med din oro för en bostadsbubbla. Den må vara befogad men knappast relevant i sammanhanget. Fler än en skulle nog ge upp sin HSB-lägenhet med lite hjälp av waterboarding.

    • Pelle

      Nordebo tar även upp den svenska utvecklingen och det är den jag skriver om, vilket jag uppenbarligen varit otydlig med. Enligt Nordebo är den framväxande nationalismen, fascismen och rasismen ett resultat av illvillig propaganda och lögner. Jag hävdar att allt det där funnits hela tiden men att den fått luft under vingarna av den migrationspolitik som Nordebo ville ha, kombinerat med medias ovilja att rapportera hur det förhåller sig.

      Ekonomiska nedgångar kommer och går. Hur dessa klaras av beror bl.a. på förutsättningar innan nedgången. Migrationspolitiken har resulterat i sämre förutsättningar. Vi hade en räknenissestyrd politik under många år men under de senaste åren har pendeln svängt och den offentliga debatten domineras nu av kulturvänsterns känsloargument. Som om det skulle räcka med ”grundläggande värderingar” och ”medmänsklighet”. Vid en ekonomisk nedgång kommer detta inte vara någonting värt. I fallet med migrationspolitiken räknade man inte alls. Istället fick känslonissarna bestämma och med tanke på resultatet är räknenissar att föredra.

      Ur ett svenskt perspektiv vågar jag nog påstå att riskerna med en briserad bostadsbubbla har högre relevans än Trumps syn på tortyr.

      • D

        Tja varje reaktion får en motreaktion. Blir det för liberalt så kommer en konservativ reaktion osv. Politiken skilljer sig inte så mycket från politiken i det hänsendet.

Karin Pihl: Bara hårt arbete kan lyfta dåliga skolor

Opinionskrönikor SKOLAN. Vi människor vill ofta hitta enkla lösningar på svåra problem. Den som… ?

Nordebo: Tre ögonblick, tre oneliners

Opinionskrönikor ÖGONBLICK. Det finns oneliners som stannar kvar, lockar, ekar. Suveräna, karga,… ?

Nordebo: Öka stödet till demokratirörelsen i Belarus

Opinionskrönikor Dödsstraff, riggade val, tortyr som förhörsmetod, misshandel och förföljelse av… ?

Nordebo: Civilkurage och vuxenansvar – i ungdomsidrott och samhälle

Opinionskrönikor Regelbundet – år efter år – kommer vittnesmål om hur föräldrar, ibland rentav… ?

Sofia Nerbrand: Måtte Europasamarbetet förbli starkt

Opinionskrönikor Den 25 mars fyller Romfördraget 60 år. Överenskommelsen om att bilda en… ?

Ola Nordebo

Ledarredaktionen
Telefon: 090 - 17 60 77
ola.nordebo@vk.se
Nordebos blogg

Debattartiklar till VK:
debatt@vk.se
Insändare till VK:
ordetfritt@vk.se

Nordebo: Det är så här det börjar när fascismen försöker ta över inifrån

Opinionskrönikor Det är så här det börjar, när fascismen försöker ta över inifrån.
I Vita huset styr nu en anhängare av tortyr. Muren mot Mexiko ska byggas. Trumps rådgivare, tidigare chefen för högerextrema Breitbart News, Steve Bannon … ?

Malin Rönnblom: Kommer landsbygden att överleva?

Opinionskrönikor Kommer landsbygden att överleva? var den avslutande frågan som vi i panelen på Allis (Aktiv, levande landsbygd i Söderhamn) 20-års jubileum fick svara på.
Under kvällen hade berättelser om Allis start och verksamhet varvats med korta … ?

Evastina Bender: Kanske kan något förfärligt leda till något bättre?

Opinionskrönikor Jag såg först Madison Paxton bakom ett berg av pudersockrade rom-kakor och croissanter. Det var dagarna efter Trump blivit president, och hon hade då kräkts i flera dagar, en inte alldeles ovanlig reaktion till nya … ?

Nordebo: Främlingsfientlighet som regeringsunderlag

Opinionskrönikor Moderaterna har haft det på tungan länge, utan att riktigt våga öppna munnen. Men nu blev det inre trycket, från djupare regioner i partiet, så stort att bekännelsen slank över läpparna. ?