Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Nordebo: Främlingsfientlighet som regeringsunderlag

Opinionskrönikor.
Moderaterna har haft det på tungan länge, utan att riktigt våga öppna munnen. Men nu blev det inre trycket, från djupare regioner i partiet, så stort att bekännelsen slank över läpparna.
Ola Nordebo
Uppdaterad 19 januari kl. 16:12

Även om utspelet ger ett stressat intryck, kanske det var på tiden, att det blev sagt som hittills bara antytts. När man skippar mummel och omskrivningar blir det lättare att diskutera och ta ställning.

Anna Kinberg Batras besked på dagens presskonferens, att moderaterna skulle välkomna en möjlighet att få regera med sverigedemokraterna som regeringsunderlag, tydliggör en av de nya och principiellt viktiga konfliktlinjer som råder i svensk politik sedan förra valet: Synen inom etablerade partier på främlingsfientlighetens representanter som samarbetspartner, som väg till makten, som "trots allt bättre än alternativen"-stöd.

Är sd som regeringsunderlag, och alltså indirekt med vetorätt över många beslut, en oproblematisk och ofrånkomlig konsekvens av nuvarande parlamentariska läge, en avslappnad fråga om matematik och mandat? Eller ett oacceptabelt ideologiskt svek som bidrar till att göra extremism och rasism rumsrent?

Den konflikten skär rakt igenom flera partiorganisationer och bryter upp tidigare någorlunda sammanhållna ideologiska läger av socialister, liberaler och konservativa.

Den moderata partiledningen kan sannolikt räkna med stöd för sin nya linje både internt och från en del inflytelserika opinionsbildare i den nykonservativa, nationalistiskt präglade stämning som har medvind i samhällsdebatten.

Men låt dem inte blanda bort korten.

Moderaternas vilja att legitimera och avdramatisera Sd som regeringsunderlag, som vore det vilket parti som helst, är ett i grunden ideologiskt ställningstagande, med konsekvenser för hela samhällsutvecklingen, inte en teknisk fråga om parlamentarisk matematik för själlösa, samvetslösa mandatminiräknare.

Det går inte att skilja önskemålet om Sd som stödparti från den framryckning som pågår runt om i västvärlden av främlingsfientlighet, nationalism och auktoritära lockelser.

Även i Sverige pågår redan en uppenbar anpassning till det tidigare otänkbara, och en förskjutning av normer, språkbruk och perspektiv i Sd:s riktning på migrationsområdet.

Hur ett samarbete eller ett parlamentariskt underlag är sammansatt, får följder för vilka sakfrågor som går att göra upp om, vilka kompromisser som är möjliga, vilka eftergifter som blir nödvändiga och vilka problemformuleringar som blir förhärskande.

Om en regering behöver Sd:s välsignelse för att överleva kommer den förda politiken, utredningsuppdrag, prioriteringar och retorik att se helt annorlunda ut, jämfört med vad som skulle bli fallet med en blocköverskridande regering där liberala, socialdemokratiska och gröna utgångspunkter skulle mötas, skava mot och berika varandra.

Det parti som tycker sig ha så mycket gemensamt med Sd i migrations- och integrationspolitiken att ett parlamentariskt stöd är välkommet och inte tabubelagt, ger naturligtvis Sd ett växande inflytande även över andra områden: ekonomi, näringspolitik, utrikespolitik, försvarspolitik, skolpolitik, rättspolitisk och miljöpolitik. Jimmie Åkesson har ju inga skäl att lägga sig platt.

På inget av de områdena, inte på en enda punkt - skulle därför ett samarbete med och en legitimering av Sd gå att motivera ur ett liberalt perspektiv.

En blocköverskridande lösning vore i alla avseenden att föredra. Inte bara som nödvändigt ställningstagande mot främlingsfientlighet och nationalism, utan också för möjligheten att överhuvudtaget bedriva en konstruktiv politik för social sammanhållning, stärkt rättssamhälle, levande landsbygd, energiomställning, ekonomisk utveckling, fungerande arbetsmarknad efter den digitala strukturomvandlingen, ambitiösa miljömål och en anständig utrikespolitik.

Skärningspunkten mellan liberala, gröna och socialdemokratiska perspektiv är oprövad som regeringsunderlag, men det mest intressanta som finns just nu i en trist och tröstlös inrikespolitik. Och det är ett sådant samarbete som är huvudalternativet till moderaternas nya strategi. Förr eller senare måste de svenska partierna dra upp huvudena ur sanden igen, och ta en titt på 2000-talets realiteter.

Svårigheterna att komma överens för partier i en blocköverskridande allians vore inte större än vad som varit fallet vid tidigare flerpartiregeringar. Konfliktfrågorna skulle delvis vara andra, men det skulle i sig kunna ha en stimulerande effekt. Och det skulle skapa en stark konservativ opposition i form av M och Kd, och en socialistisk opposition i form av V, som lämnar Sd mer marginaliserade än i dag.

Först när mittenpartierna på allvar formulerar ett alternativ till den patetiska, parlamentariska situation som råder sedan 2014 kan vi veta hur opinionsutvecklingen skulle se ut bortom blockpolitikens låsningar och myter.

Ett försök till uppgörelser mellan exempelvis S, Mp, C och L skulle inte ha tillräckligt stöd hävdas det ständigt. Hur vet ni det? Det har ju inte prövats, den har ju inte formerats och blivit möjlig att bedöma, värdera, söka sig till. Opinionsmätningarna i dag säger inget om en sådan koalitions väljarpotential, eftersom inga av partierna säger sig vara beredda att ens glänta på dörren. Istället styr och ställer ytterkanterna över dagordningen.

Tanken, som tycks föresväva många just nu, att man måste avväpna främlingsfientlighetens partier genom att först ta över stora delar av deras politik, okritiskt köpa deras problemformulering och sedan låta dem få ännu större formell makt, är befängd.

Tvärtom borde uppgivenheten, eftergifterna och det nervösa hoppet om konsensus trots allt, hos de övriga partierna, ersättas med tydligare, idéburna ställningstaganden.

Syna opinionen, ta det till öppen debatt, låt det gå till konflikt, gå till votering på allvar, sätt in prestige och trovärdighet med full kraft för det öppna, liberala samhället, istället för att få panik över varje ny, svårtolkad opinionsmätning.

Det är hoppingivande att både centerpartiet och liberalerna snabbt avvisade moderaternas förslag, även om det hade kunnat ske med ännu starkare principiell betoning.

Alliansen har hur som helst börjat spela ut sin roll som ett relevant regeringsalternativ i svensk politik, på samma sätt som den gamla blockpolitiken inte längre ger någon ideologisk vägledning i de stora framtidsfrågorna för 2000-talet. Dagens pressade, hos andra oförankrade moderata besked understryker det på nytt.

Men, säger andra: det kanske inte behövs något allianssamarbete framöver, för att göra en moderat till statsminister. Är moderaterna, efter att nu ha råkat säga a, beredda att snabbspola framåt några år redan nu och våga göra även b? Det vill säga: Vill moderaterna, möjligen med kristdemokratiskt stöd, spekulera i att en allians mellan endast konservativa och sverigedemokrater har potential att få egen majoritet i nästa val?

Opinionsmätningarna antyder, dessvärre, att utsikterna för en sådan koalition att lyckas bli största regeringsalternativ inte vore helt hopplösa. Även om det förstås känns mycket osannolikt, har ju en del valresultat i andra länder senaste året också känts osannolika på förhand.

Det skulle ju stå moderaterna fritt att testa, och göra dem oberoende av liberala partier. Förmodligen vore det för magstarkt och för tidigt även för dem som jublar i hemlighet över att Reinfeldt-epoken nu sopas bort, men vi har knappast hört sista ordet i frågan ännu inför nästa val. Mycket hinner hända och fler tabun hinner överges på ett år i dagens politik.

Underskatta inte den förskjutning som pågår.

Slutsatsen här på ledarsidan från i höstas, när det började bli uppenbart vad moderaterna hade på tungan, gäller fortfarande: Antingen bryts blockpolitiken på allvar eller så blir nästa regering väldigt beroende av Sd. Och när konservativa börjar antyda att det senare kanske vore att föredra, eller åtminstone inte vore värre än något annat, måste liberaler ta entydig, principiell ställning mot att ett främlingsfientligt parti ska ges inflytande över regeringsarbetet.

En bibehållen blockpolitik till priset av Sd som regeringsunderlag vore ett historiskt misstag.

Ola Nordebo

Se fler krönikor av Ola Nordebo
Ola Nordebo
Följ Ola Nordebo
Annons
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten