Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Ung ångest i lusekofta

Kulturkrönikor.
I min rundvandring i populärkulturens finare salonger har norska influenser länge har haft en särställning. Gång efter annan har grannlandet försett mig med klart lysande känslor och karaktärer.
Elin Ruuth
Publicerad 9 december 2016 kl. 23:30

Under de senaste veckorna har en stark och unison hyllningskör besjungit den norska tv-serien Skam. Ett gymnasiedrama som följer vännerna Eva, Noora, Sana, Vilde och Chris på Hartvig Nissen Videregående skole i Oslo.

Kultursidor, Facebookflöden, bloggar och sms svämmar över av lovord som vittnar om en beundran som gränsar till besatthet. De mest renläriga fansen har förstås redan följt serien sen 2015 hos NRK TV, där huvudkaraktärerna har nått fram till en tredje säsong och sitt andra gymnasieår. Men vi stackare som fordrar svensk undertext får än så länge hålla till godo med säsong ett, på SVT Play.

I återblick mot min personliga rundvandring i populärkulturens finare salonger, upptäcker jag att norska nedslag och influenser länge har haft en särställning. Gång efter annan har grannlandet försett mig med klart lysande känslor och karaktärer. Ung, existentiell ångest i lusekofta, man måste gilla det.

Först i ledet var Erlend Loes kultroman Naiv. Super. Jag var tretton eller fjorton och stod precis på randen till en värld där utanförskap och kufighet kunde tolkas som något positivt. Att ha suttit ensam vid hundra skolluncher behövde inte längre ses som ett nederlag, utan ett bevis på att man var ämnad för något större. Att måla ögonen svarta och hoppa på länstrafikbussen till Umeå Open, till exempel.

Loe skrev inte om unga esteter, men unga esteter drogs till Naiv. Super. som malar mot ljuset. Vi kompletterade BUP med bultbrädor och fördjupade oss i hobbyfysik, cykling och inte minst skrivande. Att läsa Loe var underhållande men att skriva som honom var fantastiskt. Sömlöst integrerades den drastiska prosan från Naiv. Super. i Internetdagböckernas tidiga dramaturgi. ”Reklamfolk animerar allt möjligt nu för tiden. Nån borde skjuta dem i foten. Det måste sättas gränser för idiotin.”

Omkring mig lästes Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet eller Sofies värld, eller Cora Sandels Alberte-serie med samma akuta känsla av angelägenhet och identifikation. Läsupplevelser som fick ungas liv att byta riktning. Eller falla på plats.

Själv blev jag snart handlöst förälskad i den norskfödda singer/songwritern Ane Brun, som skivdebuterade 2003 med Spending Time With Morgan. Jag var 17 och ville sjunga precis så, skriva precis så, spela gitarr precis så fast jag fick aldrig ordning på barréackorden.

Och ett par år senare golvades jag av Joachim Triers film Reprise, som med kuslig precision återgav psykologiska processer bland de unga skrivareleverna på folkhögskolan som jag gick på.

Vid sidan om dessa känsliga och finstämda uttryck av norsk kultur fanns dock alltid en annan bild, som förmedlades av vänner och bekanta som rest västerut för att jobba. Visst, de blev rika som troll, men vittnade samtliga om att den eländiga Norgetillvaron varit värre än lumpen. Att hela samhället, i sin bigotta kristlighet, tvärdog varje söndag. Att pizzan var dyr, allting dyrt, och tunnbrödet strösslat med kanel och socker. Att de aldrig mer skulle stå ut med lukten av fisk. Att rasismen frodades och ungdomar gick på tur som nån jävla Skinnarmo. Om de alls hade träffat någon infödd under tiden i landet - vanligare var att mina svenska bekanta spenderade veckor eller månader i Norge i ett slags arbetskraftsreservat. Utelämnade till varandra och tv:n. Som de avskydde.

Antagligen har Skam nyanserat bilden av Norge för unga svenskar idag. Det går säkert fortfarande bra att åka dit och rensa fisk, men ett roligare förslag är att söka till Norske filmskolen i Lillehammer, Forfatterutdanningen vid NBI eller varför inte Westerdals Oslo School of Arts. De kan lära oss massor.

Elin Ruuth

Annons
FÖLJ ÄMNEN
Annons
Annons
Västerbottens-Kuriren
facebooktwitterinstagramrss
phone
  • Växeln
  • 090-17 60 00
  • Redaktionen
  • 090-17 60 10
  • 090-17 60 11
geo
  • Besöksadress
  • VK
  • Förrådsvägen 9
  • 901 70 Umeå
Ansvarig utgivare: Ingvar Näslund | © Copyright Västerbottens-Kuriren | Allt material på sajten är skyddat enligt upphovsrätten