Kulturkrönikor

Ung ångest i lusekofta

Publicerad 9 december 2016

Kulturkrönikor I min rundvandring i populärkulturens finare salonger har norska influenser länge har haft en särställning. Gång efter annan har grannlandet försett mig med klart lysande känslor och karaktärer.

FÖLJ ÄMNEN

Under de senaste veckorna har en stark och unison hyllningskör besjungit den norska tv-serien Skam. Ett gymnasiedrama som följer vännerna Eva, Noora, Sana, Vilde och Chris på Hartvig Nissen Videregående skole i Oslo.

Kultursidor, Facebookflöden, bloggar och sms svämmar över av lovord som vittnar om en beundran som gränsar till besatthet. De mest renläriga fansen har förstås redan följt serien sen 2015 hos NRK TV, där huvudkaraktärerna har nått fram till en tredje säsong och sitt andra gymnasieår. Men vi stackare som fordrar svensk undertext får än så länge hålla till godo med säsong ett, på SVT Play.

I återblick mot min personliga rundvandring i populärkulturens finare salonger, upptäcker jag att norska nedslag och influenser länge har haft en särställning. Gång efter annan har grannlandet försett mig med klart lysande känslor och karaktärer. Ung, existentiell ångest i lusekofta, man måste gilla det.

Först i ledet var Erlend Loes kultroman Naiv. Super. Jag var tretton eller fjorton och stod precis på randen till en värld där utanförskap och kufighet kunde tolkas som något positivt. Att ha suttit ensam vid hundra skolluncher behövde inte längre ses som ett nederlag, utan ett bevis på att man var ämnad för något större. Att måla ögonen svarta och hoppa på länstrafikbussen till Umeå Open, till exempel.

Loe skrev inte om unga esteter, men unga esteter drogs till Naiv. Super. som malar mot ljuset. Vi kompletterade BUP med bultbrädor och fördjupade oss i hobbyfysik, cykling och inte minst skrivande. Att läsa Loe var underhållande men att skriva som honom var fantastiskt. Sömlöst integrerades den drastiska prosan från Naiv. Super. i Internetdagböckernas tidiga dramaturgi. ”Reklamfolk animerar allt möjligt nu för tiden. Nån borde skjuta dem i foten. Det måste sättas gränser för idiotin.”

Omkring mig lästes Jostein Gaarders Spelkortsmysteriet eller Sofies värld, eller Cora Sandels Alberte-serie med samma akuta känsla av angelägenhet och identifikation. Läsupplevelser som fick ungas liv att byta riktning. Eller falla på plats.

Själv blev jag snart handlöst förälskad i den norskfödda singer/songwritern Ane Brun, som skivdebuterade 2003 med Spending Time With Morgan. Jag var 17 och ville sjunga precis så, skriva precis så, spela gitarr precis så fast jag fick aldrig ordning på barréackorden.

Och ett par år senare golvades jag av Joachim Triers film Reprise, som med kuslig precision återgav psykologiska processer bland de unga skrivareleverna på folkhögskolan som jag gick på.

Vid sidan om dessa känsliga och finstämda uttryck av norsk kultur fanns dock alltid en annan bild, som förmedlades av vänner och bekanta som rest västerut för att jobba. Visst, de blev rika som troll, men vittnade samtliga om att den eländiga Norgetillvaron varit värre än lumpen. Att hela samhället, i sin bigotta kristlighet, tvärdog varje söndag. Att pizzan var dyr, allting dyrt, och tunnbrödet strösslat med kanel och socker. Att de aldrig mer skulle stå ut med lukten av fisk. Att rasismen frodades och ungdomar gick på tur som nån jävla Skinnarmo. Om de alls hade träffat någon infödd under tiden i landet – vanligare var att mina svenska bekanta spenderade veckor eller månader i Norge i ett slags arbetskraftsreservat. Utelämnade till varandra och tv:n. Som de avskydde.

Antagligen har Skam nyanserat bilden av Norge för unga svenskar idag. Det går säkert fortfarande bra att åka dit och rensa fisk, men ett roligare förslag är att söka till Norske filmskolen i Lillehammer, Forfatterutdanningen vid NBI eller varför inte Westerdals Oslo School of Arts. De kan lära oss massor.

Elin Ruuth

  • Pelle

    Självklart. Varför ser inte alla till att ta sig in på någon inspirerande och utvecklande kulturinstitution? Varför göra tråkjobb när man kan ha kul?

    Det kan ha något med pengar att göra. Inte många är beredda att betala för att någon annan ska ha roligt.

    Typiskt svenska kulturpersonligheter att håna allt som påminner om tradition och som dessutom är fysiskt ansträngande, som norrmän på tur. Vad kan vara värt mer suck, stön och himlande med ögonen än det? Göran Kropp ansträngde sig och flyttade gränser. Han ansågs så jobbig av kultureliten att han fick fly landet. Måste kännas väldigt ambivalent att hitta sig själv vid silltallriken varje midsommar när övertygelsen är att traditioner är gammelborgeliga och nationalism lika med fascism. För att inte tala om den stackars sillen som förmodligen inte alls fick ett humant avslut hos veterinären. Men den går nog ersätta med selleri, midsommarafton flyttas och flaggan bytas ut. Då skulle nog den där obehagliga känslan av ”tradition” och ”nationalism” lyckligtvis blekna.

Chefens varumärke får inte skadas

Kulturkrönikor Lars Böhlin är orolig för vad hans krönika kan ställa till med, eftersom Umeå… ?

Ett förundrat ögonblick av nåd

Kulturkrönikor Duvhöken i decembermorgonen kommer att dröja sig kvar tillsammans med de andra… ?

En oroande beröringsskräck inför det svåra

Kulturkrönikor Beslutet att sända tillbaka kyrkokonsten en anmärkningsvärt tung… ?

De fula barnen

Kulturkrönikor Gud förbjude att Twilight Sparkle skulle flyga bort från mitt hus. Men också… ?

BB-ockupanter i pussy hats

Kulturkrönikor Mellan historiens stickande kvinnliga nätverk och dagens vårduppror löper… ?

Sara Meidell

Kulturredaktionen
Telefon: 090-17 60 38
sara.meidell@vk.se

En oroande berörings- skräck inför det svåra

En oroande berörings-
skräck inför det svåra

Kulturkrönikor Beslutet att sända tillbaka kyrkokonsten i Vännäs en anmärkningsvärt tung symbolhandling. ?

Översättare prisas

Översättare prisas

Kulturtelegram Översättaren Sophie Sköld har tilldelats 2017 års Elsa Swenson-stipendium.  ?

Mest läst på kultur